"Jag är inte mycket för show"
Sedan sex år tillbaka bor Rebecka Törnqvist på den sörmländska landsbygden. Där kan hon gå upp mitt i natten och spela piano, utan att störa någon. Där slipper hon också mötas av "500 främmande själar" när hon går utomhus.
Skrivandet har resulterat i Travel like in songs, en vemodig popplatta med pianospel i centrum, en skiva som i högre grad än någonsin är Rebecka Törnqvists egen. Hon har nämligen gjort det mesta själv, alltifrån låtskrivande till produktion och körpålägg.
- Hade jag lämnat över det till en prducent skulle jag bara fått ägna mig åt att rata förslag. Skivan är ganska långsam och enkel. Det har framför allt handlat om att få till tagningarna, och då var det lika bra att jag gjorde det själv, säger hon.
Rebecka Törnqvist talar snabbt och engagerat, men hon hinner ändå smaka ordentligt på orden. Kreativiteten hörs i språkbruket, som när hon beskriver hur det går till när hon komponerar.
- Det gäller att fånga det som finns i ögonvrån, att prova sig fram till dess att man hittar någon sorts kärna. Det är ungefär som att lyssna på kortvågsradio. Rätt var det är så får man in en signal och då gäller det att hålla fast vid den.
När Rebecka Törnqvist skivdebuterade med A night like this 1993 kastades hon in i en katapultartad färd mot artisttoppen. Försäljningssiffrorna rakade i höjden och recensenterna gick i spinn. I UNT utnämndes bland annat skivan till Årets cd-debut.
Sedan följde fina utmärkelser, en Grammis för Årets kvinnliga pop/rock-artist och ett Ulla Billquist-stipendium. Den före detta musikhögskoleeleven från Uppsala hade blivit en uppburen stjärna.
- När jag tänker tillbaka minns jag att jag ofta gick runt och försökte dölja min förvåning. Vi fick massor av resurser och tillgång till medierna. Jag kände mig som en unge i en godisfabrik, säger hon.
Då gick Rebecka Törnqvist i bräschen för en ny generation kvinnliga sångare som lyckades föra ut jazziga toner till en bred publik.
- Det fanns en lucka där för mig att fylla. Jag hade en otrolig tur. Skivan skulle nog inte slagit lika stort i dag. Tempot är mer uppskruvat och det är fler som är kallade, hävdar hon.
Rebecka Törnqvist tillbringade en del av sin barndomstid på den afrikanska kontinenten, i Kenya och Lesotho. Därmed blev hon också periodvis relativt avskärmad från svensk ungdomskultur och ny musik.
- I en viss ålder samlar man på sig en hel arsenal av koder med mycket sofistikerade parametrar. Det handlar om identifikation och tillhörighet. Jag missade en del av det när jag bodde i Afrika.
- Samtidigt har jag sett flera exempel på hur de där koderna har blivit ett med en person, att vissa håller fast vid dem även långt efter att de fyllt tjugo. De personerna låser sig ofta, rent stilistiskt.
När Rebecka Törnqvist letar efter strömningar och stämningar som tilltalar henne, hamnar hon i stället ofta ungefär hundra år bakåt i tiden.
- Jo, jag känner mig befryndad med tiden kring förra sekelskiftet. Det är min favoritperiod. Jag uppskattar musiken, konsten och arkitekturen. Det var en estetiskt mycket tilltalande era. Jugendstilen till exempel, är sirligt vacker utan att vara överlastad.
Psykoanalys och Sigmund Freud hör också tiden till.
- Jo, jag säger bara en sak: "I´m a Freudian girl" (skratt). Jag gillar sådant också eftersom det var ett genombrott för en mer humanistisk människosyn.
Är inte din bild lite romantiserad?
- Visst är den det. Allt det här berörde naturligtvis bara en liten elit i samhället. För de allra flesta var det säkert en svår tid. Jag tror inte på reinkarnation, men hade jag levat då hade jag varit tvungen att vara man för att kunna ta del av allt.
Som sångerska hamnar du ofta i centrum. Är du en teaterapa?
- Nej, verkligen inte, och det har ibland varit en black om foten. Jag önskar att jag hade ett visst mått av exhibitionism inom mig. Det blir ingen show när jag sjunger, om man säger så.
Så det är musiken som får tala?
- Äh, det låter så präktigt att säga så. Men lite ligger det nog i det.
Du är med i bandet Gloria med bland andra Sara Isaksson. Är projektet lagt på is?
- Gloria är inte död. Hon vilar lite bara. Just nu har vi mycket att göra på var sitt håll, men vi får se när hon dyker upp igen.
Du kallar Gloria för "hon"?
- Jo, jag betraktar Gloria som en kvinna. Hon lever sitt eget liv, kan man säga.
Din förra platta var på svenska. Nu har du gått tillbaka till engelskan. Varför?
- Svenska språket är "bängligare", mer oregerligt. Då krävs det också ordentlig moteld från musiken. Eftersom nya skivan är mjukare så kändes det också bättre att sjunga på engelska, för balansens skull. Därmed inte sagt att musiken förlorat i densitet.
Du har valt att förlägga din turnépremiär till Uppsala. Är det bara en slump?
- Nej, någon slump är det absolut inte. Det var länge sedan jag bodde i Uppsala, men det känns ändå skönt att börja där. Jag har en hel del släkt och vänner kvar i stan.
Vad gör du mer framöver, utöver turnerandet?
- Snart ska jag till Frankrike för att träffa lite folk. Jag tycker väldigt mycket om Paris. Om jag får lansera skivan på en utländsk marknad ligger Frankrike nära till hands.
Och sedan åker du hem till fridfulla Sörmland igen?
- Precis. Det är en härlig kontrast att få komma hem igen. Men jag har en övernattningslägenhet inne i Stockholm som jag använder mig av ibland också.
Det låter som om du har ett bra liv.
- Ja, låter det inte härligt?
Rebecka Törnqvist spelar på Katalin på tisdag
Så jobbar vi med nyheter