Sprillans nya Ikeakatalogen på mitt bord, och i vanlig ordning långt fler vikta hundöron och inredningsvisioner än vad min plånbok någonsin kan tänkas leva upp till. Ikea har en alldeles särskild plats i våra folkhemska hjärtan, möbeljätten som en av få kapitalistiska instanser som vi förhåller oss till med ungefär samma självklarhet som till ja, staten kanske.
Vi har alla våra särskilda Ikeaanekdoter, inte sällan skräckblandade. Mitt eget favoritminne kommer från den period då jag bodde i norra Västerbotten och fick ett helt nytt perspektiv på hur man kan förhålla sig till Ikea:
Det är kall december 2006 och vi åker bil, mitt sällskap och jag. Genom ett Norrbotten som vintern glömt.
I ett grått täcke som aldrig tilllåter att det blir dag. Det gör ingenting, vi är ju på väg till ett nyöppnat Ikea i Haparanda. Jag börjar färgas av upphetsning, jag är ett förväntansfullt barn. Jag pekar på renarna alldeles innanför viltstängslet, hon som kör märker dem inte ens. ”Visst är det lite exotiskt ändå?” Jag envisas. Ett hummande till svar. Nähä, okej. Jag förstår. Renar är vardag.
Jag häller upp kaffe ur termosen, serverar med chokladbitar. Vi äter, småpratar, lyssnar på skvalradio. ”Tycker du inte att det känns som om vi åker åt fel håll?” Hon frågar mig. Jo, verkligen. Jag har aldrig varit längre norrut än Piteå, och nu ska vi ända till gränsen mot Finland. Och hela tiden känns det som om vi åker bort från något, snarare än till. Kan något så urbant som Ikea verkligen torna upp sig efter all denna karghet, efter alla dessa småbyar vars samtliga hus man hinner räkna från bilfönstret?
Ikea i Haparanda är ett strategins val, ett trumfkort för Kamprad. Så internationellt det bara kan bli i något som känns som en avkrok av världen. Ikea i Haparanda måste vara en milstolpe i serien för kommersiella paradoxer. En succé. Varuhuset är rakt igenom tvåspråkigt skyltat, jag försöker lära mig några glosor medan vi kryssar mellan förvaringsboxar och lampskärmar. Min mobiltelefon dras med i nationsförvirringen, där det brukade stå Comviq står det nu Radiolandia.
Vi vrider och vänder på varenda pinal, vi äter lunch i restaurangen, vi fyller vår gemensamma kundvagn till brädden. Drygt fem timmar senare är vi framme vid kassorna. ”Visst är vi färdiga med det här nu?” Absolut. Jag orkar inte en sekund till. Men redan när vi rullar ut från parkeringen säger vi att till våren blir det väl lämpligt att fara nästa gång. Så färdas vi tillbaka längs Norrlandskusten, ömsom under tystnad ömsom med förtroliga samtal av det slag som bara kommer till under skydd av kvällsmörker.
Jag ser på hennes profil, jag tittar över axeln på dagens skörd där den ligger i bagen jag placerat i baksätet. Jag vet inte om det är varuhuset i sig, sällskapet eller den oslagbara kombinationen. Jag bara vet det. Jag är drabbad av Ikea-sjukan. Jag kommer inte undan.