Israelisk film - en trasslig historia

På söndag har israeliska Beaufort en chans att vinna en Oscar för bästa utländska film. Intresset för israelisk film är stort just nu, men i Israel är film ett komplicerat ämne.

Filmen om den egyptiska polisorkestern ratades av Oscarsjuryn, av språkskäl.

Filmen om den egyptiska polisorkestern ratades av Oscarsjuryn, av språkskäl.

Foto:

Kultur och Nöje2008-02-19 00:01
Catrin Ormestad
Det var egentligen en film om en egyptisk polisorkester i ljusblå uniformer som kliver på fel buss och hamnar i en håla på den israeliska landsbygden som skulle ha blivit Israels bidrag i kategorin Bästa utländska film vid årets Oscarsgala. Polisorkestern som kom bort diskvalificerades emellertid av juryn, eftersom mer än femtio procent av dialogen var på engelska. I stället skickade Israel Beaufort, som knep en av nomineringarna. Båda filmerna har haft stor framgång under det gångna året. Beauforts regissör Joseph Cedar belönades till exempel med Silverbjörnen i Berlin och Polisorkestern som kom bort har överrösts med priser, från Tokyo till Toronto. Och i Cannes gick Camera d'Or-priset för bästa debutfilm till Shira Geffens och Etgar Kerets Meduzot (Brännmaneter). Intresset för israelisk film har förmodligen aldrig varit större i utlandet. Men i Israel betraktades film länge som något suspekt.

Uri Klein, filmkritiker på en av Israels mest ansedda dagstidningar, Haaretz, beskriver film som den israeliska kulturens "oäkting". Enligt honom har det med religionen att göra. Ordet, inte bilden, står i centrum i judendomen.
- Dessutom ansågs film som lite trivialt. Det var Hollywood och underhållning, ingenting man kunde ta på allvar. Och vi är ett allvarligt folk.

De första filmerna som producerades i Israel på trettiotalet var dokumentärer som förhärligade byggandet av det judiska hemlandet. Tidens filmmakare hade sina rötter i Östeuropa och hade tagit intryck av tjugotalets ryska propagandafilmer. Även de filmer som gjordes efter staten Israels bildande 1948 var starkt ideologiska och behandlade gärna historiska ämnen, som Självständighetskriget.
- Om man nu skulle ägna sig åt något så oseriöst som film måste man åtminstone välja ett värdigt ämne, säger Uri Klein.

Detta förändrades på sextiotalet då en ny generation av unga filmmakare som studerat i Europa och tagit intryck av Fellini, Antonioni och "den nya vågen", återvände till Israel. De flyttade fokus från kollektivet till individen.
I början av nittiotalet exploderade israelisk film i en mångfald av genrer och stilar, och den traditionella uppdelningen mellan "underhållning" och "politisk film" försvann. I stället började man skapa filmer som framgångsrikt förenade form och innehåll, vilket inte minst Beaufort är ett exempel på.

Filmen, som följer några soldater i ingenmanslandet i södra Libanon dagarna innan det israeliska tillbakadragandet 2000, intar en försiktigt kritisk hållning till Israels ockupation. Polisorkestern som kom bort är däremot nästan demonstrativt opolitisk. Enligt Uri Klein säger dock båda filmerna något om det israeliska samhället, snart 60 år efter det att staten bildades och 40 år efter det att Västbanken och Gaza ockuperades.
- Framför allt uttrycker de en ambivalent inställning till historia och politik som är väldigt israelisk. Vi vet att problemen finns där, men inte hur vi skall handskas med dem.

I det vida spektrum som är israelisk film i dag har båda förhållningssätten en självklar plats.
- Jag skulle vilja säga att filmen i Israel äntligen har blivit väldigt normal, säger Uri Klein och skrattar. Normalitet är något nytt för oss, ingenting vi tar för givet.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!