Med tanke på att det bor trettio gånger så många människor i Sverige som på Island, är det rent ut sagt imponerande hur pass många bra filmer som produceras på den lilla Atlantön. Och med senaste årens succéer som ”Om hästar och män” och ”Djupet” råder ingen tvekan om att den isländska filmindustrin mår mer än väl.
Regissören Baldvin Zophoníassons ungdomsdrama ”Jitters” (2010) hittade aldrig till de svenska biograferna. Det har däremot hans senaste verk ”Life in a fishbowl” gjort – konstigt vore väl annars, då filmen både valdes som Islands Oscarsbidrag i år, och dessutom fått lovord av självaste Darren Aronofsky. Och Aronofskys lovord är att lita på – ”Life in a fishbowl” lyckas gripa och hålla kvar spänningen å det vackraste, med rasande fint foto och dito skådespelarprestationer.
På ett Island strax innan den ekonomiska kraschen lever tre människor sina vitt skilda liv i huvudstaden, alla pressade av egna problem fastän på olika samhällsnivåer. Den unga mamman Eik (Hera Hilmar) är förskollärare på dagarna och prostituerad på kvällarna, allt för att mätta det ständigt övertrasserade bankkontot och sin åttaåriga dotter.
Móri (Thorsteinn Bachmann), en tidigare hyllad författare, driver kring likt en laglös runt på Reykjaviks gator och super skallen i bitar för att hålla en avlägsen sorg borta. Och före detta fotbollsproffset Sölvi (Thor Kristjansson) gör kometkarriär som det stora företagets nye påläggskalv, men priset för att nå till toppen är högre än han anat.
Det är inte svårt att dra paralleller till Robert Altmans klassiska mötesdrama ”Short cuts”. Men där Altman orkestrerar mot det oundvikligt ödesmättade, spirar hoppet trots allt under ytan i ”Life in a fishbowl”. Hjärtat knyter sig för Eik när hon dunkas på bakifrån av en torsk medan dottern leker hemma med inhyrd barnvakt, allt i ett femtiotalsidylliskt Reykjavik där alla bokstavligen känner alla. På samma sätt väcker karriärsträvande Sölvi sympatin, när han motvilligt tvingas in i företagskulturens taggiga kugghjul inklusive obligatoriska ryggdunkar och spritfester.
I en stad full av människor driver de tre huvudkaraktärerna ensamma runt likt guldfiskar i en skål, på samma sätt omgivna av glas fastän här i form av fönsterrutor och med regnkaskader illustrativt strömmandes längs med rutorna. Finast är kanske relationen mellan Eik och ruggslitne Móri, där tillit väcks och hjärtan öppnas för ett ögonblick. Klart står att undertecknad redan ser fram mot nästa film signerad Balvid Zophoníasson.