Irriterande och underbart

Pop. Markus Krunegårds debutsoloalbum Markusevangeliet var så bra att det kommer att hamna bredvid Jakob Hellmans .... och stora havet i listan över moderna svenska klassiker. Och alla vet att det inte är lätt att följa upp ens en helt vanlig succé. Hur göra? Man väntade kanske sig - och önskade sig - ett helgjutet album som befäste Krunegårds egna stil av välformulerad poprock. Men han valde att göra tvärtom. På alla punkter. Han släpper två inte alls helgjutna album, Lev som en gris och dö som en hund är till och med rent osorterat. Bara ett par låtar (främst den ursnyggt melankoliska Ingenting är vettigt 03:30) låter som en fortsättning på Markusevangeliet.

I stället har han på det mer välarbetade av de två, Prinsen av Peking, satsat helhjärtat på ett fulsound från 80-talet som utmanar den "goda smaken" och river i örat. Skrikiga Trelleborg-Travemünde-Världen kombinerar Anna Book med punk. Den lysande texten till Isande diskant, en uppgörelse med självutnämnd kulturelit, får en perfekt inramning av okreddigt kylig plastsynt. Texterna snurrar varje ämne ett steg till.
Lev som en gris dö som en hund är stökigare, rockigare och ojämnare. Tillsammans utgör de årets knäppaste albumsläpp. Ett motsträvigt bevis på att gränsen är hårfin mellan puckat och genialt.

Irriterande och underbart

Markus Krunegårds två album utgör årets knäppaste albumsläpp. Johanna Åberg låter sig förvirras och förälskar sig i Prinsen av Pekings motsträviga fulestetik.