Intim sättning - The Waterboys

Musik:The Waterboys, Cirkus, Stockholm. TisdagEn akustisk kväll med The Waterboys, det låter lovande. Då är det läge för låtar från Fisherman's blues och Room to roam, de fantastiska folkmusikalbum bandet gav ut i slutet på 80-talet, tänkte jag och drog till Cirkus.Men Mike Scott står inte på scenen för att uppfylla publikens förväntningar, vare sig man nu vill höra slamriga Waterboys-klassiker eller mer intima sånger från hans soloalbum. Det enda han lovar är att inte spela samma sånger, som bandet gjorde på sina bejublade spelningar på Södra Teatern i våras:— Det blir max fem låtar som sammanfaller, väser Mike i micken.Det är förstås en styrka att lita på sig själv. Att våga ställa klassiker som The whole of the moon. Scott är trygg, han har egna sånger från två decennier att välja mellan och tvekar inte heller att kasta in en Ray Charles-cover när han känner för det.SamspeltaDet är ett samspelt gäng. Steve Wickham (fiol) och Richard Naiff (keyboard) behärskar både det robusta och det finstilta. Mike Scott är en energisk, pådrivande gitarrist och lägger tillsammans med Naiff en solid grund för sång och fiolspel. Wickham är en fullfjädrad musikant, som till synes obehindrat växlar mellan högstämd romantik och skitigt pubrocksös. Ändå faller allt ljus på Mike Scott. Han har glöd i strupen och karisma i överflöd. Han ödslar ingen tid på tjafsigt mellansnack och han knycker och sprätter med kroppen på rock'n'rollmanér. Hans sånger är så storslagna och patetiska att man förflyttas i tanken till hedarna på det skotska höglandet. Han räds inte att hålla fram sitt blödande hjärta. Kärlekssångerna är hisnande. Få riktiga topparScott och bandet sträcker ut långt, långt. Särskilt i balladerna. Too close to heaven, som är 12 minuter på skiva, försätter mig i trans med sin böljande dynamik och episka innehåll. Men fem ballader på raken är åtminstone två för många, det blir lite jämntjockt och konserten innehåller för få riktiga klimax.En bra låt är en bra låt och tål att spelas på många sätt. Det är Mike Scotts budskap denna kväll — och det mesta låter verkligen bra i denna lilla sättning. En sång som The pan within vinner till och med på att krympas ned en smula.Och till sist, som extranummer, kommer Fisherman's blues. Och får hela parketten på fötter.