Roman Polanski är bäst när han låter människor kollidera med varandra. Här har han stängt in två föräldrapar under en eftermiddag i en välinredd New Yorklägenhet för pretentiösa kulturbohemer (filmen är dock inspelad i Paris – varför vet väl alla vid det här laget). Anledningen är deras 11-åriga söner (en av dem spelas av Polanskis son) som hamnat i konflikt med varandra. Föräldrarna till barnen träffas för att reda ut dispyten och visar sig tidigt väldigt tillmötesgående. Faktiskt så tillmötesgående och välvilliga att man snabbt anar att det här kommer att gå utför inom kort.
Mycket riktigt. Knappt hinner det välartikulerade paret Nancy och Alan Cowan (Kate Winslet och Christoph Waltz) innanför dörren hos Penelope och Michael Longstreet (Jodie Foster och John C. Reilly) innan Michael berättar att han släppt ut dotterns hamster rakt ut på trottoaren eftersom han hade ledsnat på den. Så mycket för det civiliserade. Fasader fallerar sedan i rask takt. Väl snabbt faktiskt. Allianser bildas och bryts upp. Vid ett par tillfällen så hinner Cowans ut till hissen i trapphuset, men lockas alltid in igen med löften om smulpaj och kaffe.
I filmens inledande scen ser vi en grupp pojkar på håll. Vi varken hör eller ser riktigt vad som utspelar sig dem emellan och vem som är att skuldbelägga för slagsmålet är otydligt. Hur som helst så är detta egentligen helt ointressant för vad som står i fokus är studien av dessa vuxna människors tillkortakommanden. Det smärtsamma avskalandet av dessa karaktärers lager av mänsklighet. Yasmina Reza har skrivit pjäsen God of Carnage som Polanski baserat filmen på och det New Yorkska vardagsrummet utgör här en klaustrofobisk pjäsliknande scenografi. Reilly är den som sköter sig bäst. Titt som tätt lider dramat av överspel och riktigt djupt går Polanski inte.
Det kräks över konstböcker (passande nog en bok om konstnären Francis Bacon som målade extremt emotionella verk), tulpaner stryker med och en flaska whisky minskar snabbt i volym. Alan (Waltz) pratar oavbrutet i sin mobiltelefon till Nancys förtret. Trots att samtalen är helt ointressanta ur filmens synpunkt så zoomar Polanski in på Alan. Det får den effekten att man blir lika irriterad varje gång det ringer, eftersom man är medveten om att man igen kommer att tvingas lyssna in på de obetydliga samtalen. Intelligent och roande.