Cassiopeja Svensson tror inte på kärleken. Hon tror att den är ett påhitt från Hollywood och när hennes vänner planerar sliskromantiska bröllop vill hon helst kräkas. Hennes tillkomst var, som hon säger om sin mors snabba möte med en fransman, den största klyschan av alla. Men jag undrar om det inte är det här: När tjejen som inte tror på kärleken faktiskt möter den går hon sönder.
Till en början är juriststudenten Cassiopeja underhållande cynisk och menar att andra inte förstår hennes sanningar. Istället tycker de att hon är rolig och tar hennes åsikter för mörka skämt. Hon ser 200 romcoms. Hon kommenterar sitt eget språkbruk, och förebrår sig själv om hon säger “så himla” eller “jättejätte”.
Katarina Sandberg, som just nu bor och studera i Uppsala, är född 1992 och hennes debutroman är en intensiv kärlekshistoria. Cassiopejas snurriga inre sveper med sig skiljetecken och mellanrum. När kärleken har inträtt kan hon bli Så. Himla. Dramatisk. Utan att sucka över sitt eget språk längre. Hon grälar med stora bokstäver och kastar saker omkring sig. I en avgörande episod finns krossat glas och blodig naken hud och den är så filmiskt överdramatisk att jag blir osäker på vad Sandberg vill med den. Driver hon med den upphöjda tvåsamheten genom att gegga ner den med blod och tårar och glasbitar? Det är jag helt för, i så fall.
Förlaget beskriver Vi är inte sådana som i slutet får varandra som en bok om att vara “ung och dum och kär”, men när det gäller kärlek kan man vara ung och dum länge och i mycket skulle stadstjejerna som skildras nästan lika gärna kunna vara 29 som 19.
När Cassiopeja beskriver hur hon och killen bråkar varje dag, och förklarar att det är för att de bryr sig för mycket, får jag samma känsla av hopplöshet som när jag läste Caroline Hainers förhållandeodyssé Inte helt hundra. Gör inte så, tänker jag, som om Cassiopeja skulle lyssna bland sidorna. Det ska inte vara så. (Jag blir drabbad av Cassiopejas känslostormar. Jag håller hårt i boken och läser vissa bitar intensivt, som om den var en thriller bland tomma kylskåp och sängkläder. Samtidigt kastar de språkliga krumbukterna ibland ut mig ur fiktionen och jag börjar fundera på om det fungerar att använda sådana ofullständiga meningar utanför Twitter.
Katarina Sandbergs roman är bitvis stark och rolig med snyggt bildspråk, men svajar en del. Och Cassiopeja blir mindre intressant ju mer kär hon blir – men kanske är det poängen.