Deckarförfattaren Kristina Ohlsson debuterade förra året som barnboksförfattare med kapitelboken ”Glasbarnen”. En fantastisk bok som också tilldelades Barnens Romanpris.
Nu kommer den fristående uppföljaren "Silverpojken" – som också den sällar sig till den magiska realism Ohlsson bemästrar så väl. Denna gång är det dock Aladdin, och inte kompisen Billie som den förra boken handlade om, som för berättelsens talan.
Aladdin har tillsammans med sina föräldrar flyttat in i stadens vattentorn där de öppnat en restaurang. Men affärerna går dåligt, vilket inte underlättas av att någon stjäl restaurangmaten så gott som varje natt. Samtidigt som en märklig liten pojke springer omkring i huset – utan att lämna några fotavtryck efter sig.
Det hela synes mycket märkligt och trion (Aladdin, Billie och Simona) börjar nysta i de många trådarna. Så rullas en myt upp under ett skolarbete, den om den försvunna silverskatten och den nedbrunna smedjan som stått på samma ställe som vattentornet. Och hoppet om att hitta skatten för att rädda Aladdins familj från konkurs vaknar.
Ohlsson skriver mer litterärt än många i samma genre. Det är intelligent och med ett driv som gör boken omöjlig att släppa. Och inte för ett ögonblick är Kristina Ohlsson för tydlig med de små nycklar till mysteriets upplösning som hon droppar längs vägen. Det är skickligt.