Pålitligt som en rockens ackordsarbetare släpper Springsteen ett nytt album ungefär vartannat år, mellan världsturnéerna. I mina öron med en alltmer jämntjock och tungfotad prägel under senare decennier - en tämligen förutsägbar rockspis. Även om textinnehåll och teman andas lika stort engagemang som förr.
Nya albumet "High Hopes" är en högst blandad affär, med överblivet gods från tidigare album, nyinspelningar av äldre låtar och covers som Springsteen framfört live. Och alldeles oavsett att Tom Morello från Rage Against The Machine tillåtits härja i studion, med rätt onödiga gitarrylanden i nyversioner av sånger som "Tom Joad" och "41 shots", låter det mesta ändå som typiskt bredbent Springsteen-rock. Kompakt och inte särskilt upphetsande.
Men det finns undantag, när arrangemangen skalas av och sångerna får andning och puls. Det gäller den kontemplativa balladtolkningen av gamla Suicide-låten "Dream baby dream" som passar Springsteen som handsken. Liksom den folkloristiska "Down in the hole", med snygg andrastämma från hustrun Patti, eller hudnära The wall och Hunter of invisible game, med fint stråkarrangemang och en halvviskande Springsteen.
Å andra sidan får man också stå ut med träiga rättviseapeller som "Heavens wall" - låtar som Springsteen skulle kunna skriva i sömnen.
Bästa spår: Dream baby dream