Inte någon heltäckande utredning

I FRILÄGE. Det går heller inte att komma ifrån, att själva etiketten på ett och ett halvt års möda är missvisande. Man kan knappast tala om en heltäckande kulturutredning, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Bo-Ingvar Kollberg

Bo-Ingvar Kollberg

Foto:

Kultur och Nöje2009-02-19 00:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kulturdebatter på Stockholms stadsteater är för det mesta dramatiska tillställningar. Det brukar visa sig att för många i publiken avståndet är kort mellan känsla och utlevelse. Men den här gången blev det ett stillsamt evenemang, när man i tisdags eftermiddag utlyst en diskussion om den nya kulturutredningen. Åtskilligt har läckt ut i förväg om förslagen. Kanske har det livligaste meningsutbytet därför redan ägt rum. Det finns inte längre så mycket att samtala om. Det går heller inte att komma ifrån, att själva etiketten på ett och ett halvt års möda är missvisande. Man kan knappast tala om en heltäckande kulturutredning, så länge som man glömmer bort kvalitetsbegreppet liksom konstnärerna, vilka är själva förutsättningen för all kulturpolitik, och deras ekonomiska bas.

Mina egna erfarenheter från kulturpolitik på den här nivån är två mandatperioder på sammanlagt sex år plus ett extraår i Konstnärsnämnden. Det var åtskilligt jag lärde mig under denna tid om allt det nyskapande, alla djärva idéer och tankar, all kreativitet som för kulturen framåt. Och inte minst om villkoren för dem som svarar för denna omistliga samhällsinsats. Det var ofta jag undrade hur de kunde överleva med inkomster under existensminimum. Men i stället för att lyfta fram frågor av det slaget, har den nya kulturutredningens direktiv handlat om att ge förslag till en ny organisation. Kanske borde det ha sagts rakt ut att den nuvarande byråkratin är onödigt stor. Om det nu var detta som låg bakom kulturministerns initiativ.

Att det är administrativa frågor som står i förgrunden, tillsammans med en tilltro till förändringens inneboende välsignelse, stod dock klart på Stadsteatern under diskussionens gång. De 23 instanser som i dag har hand om kulturområdet skall reduceras till tre huvudgrupper. En med ansvar för arkiv och bibliotek, en för kulturarvet, samtiden och vår livsmiljö och en som svarar för den direkta bidragsgivningen till de olika konsterna. Samtidigt talar man om ett förnyat kulturråd och om portföljer med pengar som delas ut på regional basis. Redan där finns en väldig risk att det uppstår ett a-lag och ett b-lag beroende på kompetensen hos de ansvariga i den nya regionindelningen. I en del sammanhang, som när det gäller biblioteken, blir det tydligare kopplingar mellan stat, kultur, politiker och medborgare. I andra fall är i stället osäkerheten betydande om utfallet.
Det var också det sistnämnda som fick störst utrymme. Och som man kunde vänta, var också jämförelserna många med tidigare utredningar. I synnerhet den från 1974 men också de bägge senare från tidigt 1990-tal. Särskilt förklarade sig teaterchefen Benny Fredriksson vara nöjd med den från 1974 som i väsentliga delar lyckats göra kulturen tillgänglig och till en fråga för alla. Det var en uppfattning som även Carl Rudbeck ställde sig bakom med tillägget att digitaliseringen, som inte fanns med förra gången, inneburit rena omvälvningen. En lite oväntad uppfattning från en debattör som inte precis gjort sig känd som kulturpolitikens tillskyndare. Carl Tham, tidigare både minister och ambassadör, ville hellre se en uppdatering av 1974 års utredning än det nu framlagda förslaget. Jag ser mest villrådighet, förklarade han och undrade varför man bara gett sig på administrationen och hur man kunde vara säker på att en myndighet var bättre än två. Ledamoten i utredningen Jonas Andersson hänvisade flera gånger till de direktiv man haft att arbeta med. Ordföranden själv, Eva Swartz, berättade om vilket gensvar utredarna fått under sina resor runt i landet och under samtal med berörda parter.

När Daniel Sandström, chefredaktör på Sydsvenska Dagbladet, framkastade tanken att sätta politikerna i utbildning, uppstod en av eftermiddagens få riktigt klara åsiktsbrytningar. Tanken tillbakavisades av Eva Swartz. Carl Tham bidrog från sin sida till att skapa gemyt genom att här och var tillåta sig att raljera över det framlagda förslaget. Kanske har han som flitig teaterbesökare lärt sig att det är så det går till på teatern. Tham hör annars till de få politiker i ledande ställning som har ett eget förhållande till någon konstart. Det finns några till! Men möjligen ryms här en av förklaringarna till varför kulturen har så låg status bland de styrande. Kanske vore det därför en klok tanke, att slå samman de tre syskonen kulturen, utbildningen och forskningen till ett gemensamt departement. Så som det gamla ecklesiastikdepartementet fungerade. Det skulle onekligen stärka kulturens ställning gentemot den i dag dominerade underhållningsindustrin. Se där ytterligare ett förslag för riksdag och regering att fundera över, under remisstidens gång och fram till i höst!