Tjugo Är efter bildandet Äterförenas tidernas kanske mest framgÄngsrika pojkband (Àven om de sjÀlva hellre ser sig som en vokalgrupp). Sedan 2006 har de bara varit fyra men Kevin Richardson har nu hittat tillbaka och gÀnget Àr fulltaligt. Vad man Àn tycker om pojkband, Backstreet boys hörde ÀndÄ till de bÀttre i genren uppbackade som de var av nÄgra av branschens bÀsta lÄtskrivare, som Max Martin, och snygga produktioner.
Med den barnsliga men medryckande debuten Weâve got it going on över till tillkĂ€mpat hĂ„rda Backstreets back till melodistarka ballader som Shape of my heart hade de nĂ„got som mĂ„nga andra av dĂ„tidens artister i genren saknade; hitlĂ„tar.
NÀr pojkarna nu blivit mÀn lÄter deras stÀmsÄng fortfarande slipad intill perfektion. Men vem vÀnder de sig till? Deras dÄförtiden 13-Äriga fans Àr sedan lÀnge vuxna och frÄgan Àr om enbart nostalgi rÀcker för att locka tillbaka den gamla publiken. SÀrskilt som man pÄ detta album hamnar i nÄgot slags mellanting av Ätervunna kÀrleksballader och smÄsmetig r&b-pop utan hitpotential. NÄgra nya 13-Äriga fans lÀr det inte heller bli, de har fullt upp med de yngre One direction.
ĂppningsspĂ„ret In a world like this Ă€r en helt okej singel som i nĂ„gra fĂ„ takter pĂ„minner om hur bandet lĂ€t i sina glansdagar, men intressantare Ă€n sĂ„ blir det tyvĂ€rr inte.