Frågan om vilken bok som har påverkat mig starkare än andra brukar för min del utmynna i långa listor och fåfänga försök att jämföra litteraturens äpplen och päron. Ska jag ändå välja en enda bok som spontant och omotiverat tränger sig fram i minnet, landar jag alltid på samma ställe i mina föräldrars boksamling en tonårssommar någon gång på åttiotalet. Mañana digo basta från 1968 (på engelska som Tomorrow I’ll say, enough) var en roman av argentinska Silvina Bullrich. Jag minns dess smala och gråaktiga rygg instuvad på samma hylla som litteraturens mer namnkunniga: de Beauvoir, Sartre, Mann, Böll, Proust och Stendahl. Till höger flankerades Bullrich av den franska surrealisten Michel Leiris Mandomsåldern, vars skildringar av en ung mans sexuella initiationsriter hade visat sig vara ett riktigt sömnpiller. På andra sidan tittade en skarpögd Simone de Beauvoir upp från skrivmaskinen på omslaget till en av sina essäsamlingar. Hennes blick ingav respekt. I detta sällskap var endast Bullrich helt okänd för mig.
Romanen visade sig handla om en framgångsrik argentinsk konstkritiker som på sin fyrtionionde födelsedag säger ”nog” till sitt bekväma medelklassliv med dess tomma konventioner och inskränkta kvinnosyn. Berättelsen är i dagboksform, så att läsaren får tillgång till huvudpersonen Alejandras mest intima tankar men är i gengäld hänvisad till det hon själv väljer att berätta. Det hela utspelar sig troligen någon gång under tidigt sextiotal, alltså efter att Juan Perón störtats i militärkuppen 1955 och innan han återkom 1973. Handlingen spänner över en tid av knappa fem månader. Platsen är huvudsakligen den lilla oansenliga badorten La Paloma i Uruguay som med sitt tysta och okonstlade liv nära naturen utgör själva motsatsen till Argentinas fashionabla badorter. Där hoppas Alejandra kunna finna den ensamhet som hon behöver som författare och konstnär och för att kunna finna sig i det som hennes omgivning klassar som begynnande ålderdom. I stället fylls tiden av döttrarnas oväntade besök, av andras dramatiska livsberättelser och nya bekantskaper. Alejandras dröm om att få säga ”nog” till allt detta skjuts ständigt upp, men det som händer blir just den vändpunkt som hon hoppats på. Bland annat tvingas hon att medge att döttrarnas liv ibland är en kuslig upprepning av hennes egna livsval. Av detta och andra skäl blir hon alltmer medveten om att de mekanismer som begränsar kvinnors liv ständigt reproduceras, inte minst av henne själv. Hon vägrar alltmer att se sig själv som gammal och hon frigör sig från skuldkänslor och döttrarnas krav.
Hur kunde då en roman om en femtioårig kvinnas livskris få en sextonåring att vilja läsa den från pärm till pärm? Hur kunde den för all framtid smälta ihop med minnet av denna heta sommar? Berättelsen om Alejandras liv fick mig att vilja ”baklägesplanera” mitt liv. Hur skulle jag vilja se på mig själv den dagen då jag nått Alejandras ålder? Skulle jag ångra några av mina val som hon gjorde, trots att jag tillhörde en annan tid i en annan del av världen? Kanske var det Bullrich lågmälda berättarstil som gjorde historien övertygande, och kanske var det den subtila självironiska humor som svävade över berättarens dagboksanteckningar. Romanen är på samma gång historisk i sin skildring av det sena sextiotalets argentinska medelklass och tidlös i sin diskussion av åldrande, ensamhet och generationskonflikter. Först långt senare fick jag veta att detta var Bullrich författarcredo. I den argentinska medelklassens brist på ideal och om dess bristande känsla för nationell identitet såg Bullrich en av förklaringarna till Argentinas blodiga 1900-talshistoria. Utan att direkt beröra dagspolitiska ämnen speglade romanerna hennes oroliga samtid. Det andra stora temat tema var kritiken av den inskränkta kvinnosyn som hon själv hade växt upp med. Hennes författarskap och hennes fria livsstil skulle leda till en livslång schism med modern som var sträng katolik (men i övrigt med en rad utomäktenskapliga förbindelser på sitt samvete). Bullrich var inte peronist, men efter militärkuppen 1976 undvek hon kontroversiella samhällspolitiska ämnen förutom sitt feministiska engagemang.
Så till hennes plats i bokhyllan; den var naturligtvis ingen slump. Michel Leiris författarskap var viktig för Simone de Beauvoir. Och Bullrich som introducerade de Beauvoir för spansktalande publik tillhörde en författargeneration som på 1960-talet föregrep den andra vågens feminism. Ungefär samtidigt med Mañana digo basta publicerades ett antal europeiska samtidsromaner som på olika vis gjorde upp med medelklasskvinnors beskurna liv under 1900-talets första hälft.
Uppgörelser vid livets vägskäl behöver inte alltid ljuda som knallskott. De kan få extra tyngd av att förmedlas i lågmälda och jordnära berättelser. Sedan mitt första möte med Bullrich roman har jag återvänt till den ungefär en gång per decennium, bara för att ständigt upptäcka nya skikt i berättelsen. Det ska bli spännande att se hur Alejandras historia ter sig den dagen hon och jag har blivit jämngamla.
Detta är artikel nummer tre i serien. Tidigare delar publicerades 8/7 och 14/7.
