Charlotte Widegrens inre fantasivärld befolkar Bror Hjorths Hus. I alla fall om man får tro på det hon berättar om sina tankar kring sina konstverk – då blir det som inte syns för blotta ögat i alla högsta grad närvarande i sin frånvaro. Centralt på utställningsgolvet står nämligen några avhuggna träd med ett gäng rosetter utsprida kring sig. Skira och samtidigt råa med sin kärva träyta, på samma sätt som mycket av det Widegren ställer ut i lokalen. Ett slags motsägelse. Det är spännande och blir allt mer komplext och utmanande ju mer Widegren berättar om sina tankar kring verken:
– Jag vill se mig som en sagoberättare som håller en viss del av sagan för mig själv och där det ska finnas utrymme för åskådaren att lägga in sina egna tolkningar och funderingar, säger Charlotte Widegren samtidigt som hon inte kan låta bli att berätta om den där skogshuggarkvinnan som helt hastigt lämnat huggkubben och rosetterna bakom sig.
Var är hon nu? Och vem är hon? Kanske är hon en av alla dessa kvinnor som under andra världskriget fick ta på sig overallen och ta över männens arbete, kvinnan med det ondulerade håret uppsatt i en hårklut med några vågiga lockar som tittar fram. En företeelse som fascinerar Widegren. För just det där håret från 30-40-talet är mycket framträdande i flera teckningar och inte minst i verket Lockelse. Verket är gjort av vit stengods föreställande en grupp olika frisyrer som alla är typiska för denna tid.
– Jag använder mig mycket av den feminina estetiken som fanns kring 30-40-talet. Jag är fascinerad av hur kvinnan började skulptera sig själv och sin egen yta, hur hon samtidigt som hon styr och skapar sig själv också gör sig till ett objekt. Det är både lustfyllt och obehagligt.
Widegren poängterar också att just detta att ansiktena saknas i verket gör att just det blir det mest framträdande. Man ser konturerna kring det som saknas. Något som för tankarna till känslan av saknad och separation som också är ett återkommande tema för Charlotte Widegren.
– Jag arbetar mycket med nostalgi och i det ligger också längtan efter det vi aldrig kan få, till det som gått förlorat. Det finns något tragiskt och fascinerande i det.
Även naturen ryms i denna tanke, menar Charlotte Widegren som i och med de avsågade trädstammarna bokstavligen tagit in naturen, det som hon menar är det ursprungliga, i utställningen. Återkommande är just träden som motiv men också träet som arbetsmaterial, vilket osökt för tankarna till Bror Hjorth. En teknik som hon tog sig an för tre år sedan. Hon visar sina vitstreckade och ärrade tummar och skrattar. Skälmskt, som rået hon precis pratat om och som hon inspireras av liksom av drömlandskapen, krockarna mellan det söta och vackra och samtidigt det groteska och otäcka. Allt det ryms där. Och det går inte annat än fascineras.