I salongen samlades omkring sju fasta medlemmar och läste dikter eller spelade musik för varandra, egna och andras alster. Ingrid var den i särkklass mest professionella diktläsaren i gruppen men det påtalade hon aldrig. Hon deltog på samma villkor som vi andra. När en liten treårig pojke en gång gästade gruppen ställde hon om och berättade en saga för honom hämtad ur minnet. Till skillnad från oss andra i gruppen hade Ingrid alltid några instuderade dikter på lager, som hon framförde med sin mjuka och säkra diktion. Ofta var det dikter som hon hade läst eller skulle läsa på Dagens dikt i P1. Om någon frågade om råd kunde hon ge – det handlade då om att läsa långsamt och se diktens bilder framför sig, att vara i den – men hon var aldrig mästrande. Märkligt kan man tänka, hon som hade varit med i ledningen för Statens skola för scenisk utbildning mellan 1964-1968, men hon var lyhörd, öppen och intresserad.
Ibland kunde hon inte komma till salongen. Då var hon med i en filminspelning: filmer jag minns hon talade om var Det nya landet (2000), Pepparrotslandet (2002) och Klassfesten (2002) Andra gånger gästade salongen teaterscener där hon hade roller jag minns Krutdurken i regi av Richard Turpin på 1997 på Teatertribunalen och Jean Racines klassiska pjäs Fedra på Dramaten under våren 2006. Till Nybroplan åkte hon färdtjänst.
Mot slutet av 00-talet glesades den litterära salongens träffar ut men jag träffade Ingrid varje sommar på hennes födelsedag som alltid uppmärksammades. När hon fyllde 95 år 2005 lyssnade vi på henne som sommarvärd i P1 på vägen till festen. I programmet berättade Ingrid bland annat om sådant som hon tidigare berättat om för oss i salongen. 1935 såg hon Hitler på Tempelhof och upplevde ett kusligt ögonblick av suggestion. I Kiruna 1943 när hon var på turné med Riksteatern vaknade hon en morgon på järnvägshotellet, där hon bodde, av en kraftig skottlossning. Hon tittar ut genom fönstret och ser ett tåg ur vilket det väller tyska soldater. Hon blev förskräckt. Hon fruktade en kort stund att kriget kommit. I receptionen fick hon veta – dels sprängdes det i gruvan och dels åkte tyska soldater transit genom Sverige under kriget.
1932 antogs hon som elev vid Dramatens elevskola, där spelade hon i som elev i Medea som sattes upp av Olof Molander med Tora Teje och Edvin Adolfsson i titelrollerna. Några år senare var hon med i Per Gynt i vilken Gösta Ekman d ä också var med. Vid ett tillfälle hejdade han henne i en korridor och sa ”Ni är begåvad”. Hon spelade i Barnen från Frostmofjället (1945). Hon var stolt över att ha startat Skolbarnsteatern tillsammans med John Zacharias. Det var Sveriges första teater som sökte upp barn i skolan med professionella skådespelare. Hon räknas till att vara en av de första kvinnliga regissörerna i Sverige. Definitivt var hon först i Sverige med att regissera Samuel Becketts I väntan på Godot. Det finns en hel del att berätta om Ingrids yrkesliv – hon fick över 70 yrkesverksamma år.
När jag tänker tillbaka på henne minns jag hennes vänliga skratt och hur hon efter varje dikt som lästes hade något positivt att säga. Ja och så all den öppenhet, närvaro och skärpa hon hade både i yrkesliv och i umgänge. Och att jag egentligen aldrig tänkte på hennes ålder. Man pratade med henne som med vilken jämnårig vän som helst. Jovisst, det var speciellt att vara med och fira hennes 100-årsdag.