Vi lever alltmer i en kvartalskultur liknande kvartalskapitalismen, och vårt minne är kort. Man påstod att Anna Bergmans son skulle ha dött på BB och ersatts av en annan pojke, som växte upp som Ingmar Bergman. Välrenommerade filmkritiker – hemligen ansåg de kanske att Bergman ändå var en trollunge, en ”bortbyting” – påstod att man ”nu” måste omvärdera hela hans verk som i så hög grad bygger just på hans familjehistoria.
Detta ”nu” varade några dagar. Enkla sökningar i arkiven visade att historien var falsk. Den pojke som skulle ha förvandlats till Ingmar Bergman hade levt ett långt liv och dött, väldokumenterat, i USA för ett par decennier sedan. Minsta släktforskaramatör kunde ha gjort jobbet. Ut i kulisserna, med stjärten mellan benen, försvann de senaste årens praktfullaste tidningsanka. Den hade gjort ett tidigare försök att äntra scenen i en bok för halvannat år sedan, men inte fått någon uppmärksamhet. Andra journalister gjorde väl sitt källkritiska jobb den gången.
Men det verkligt intressanta med historien är den spontana och starka impulsen att vilja tolka och omtolka Bergmans filmer och böcker utifrån en genetisk-biografisk kontext. Det är självklart för många att upphovsmannens personliga bakgrund har avgörande betydelse för konstverkens tillkomst, innebörd och värde.
I släktforskningsprogrammen på tv finns två obligatoriska moment. Dels måste den forskande kändisen gråta en skvätt över någon olycklig förfader. Dels måste han eller hon häpet känna igen ett nedärvt släktdrag hos någon annan. Vi förklaras restlöst av våra gener. Om generna är andra än vi trott måste vi skriva om oss. Alla är vi genernas och barndomens fångar. Konstverket är en spegling av upphovsmannen in i detaljerna. Författarintervjuerna kan gott ersätta recensionerna eftersom de ändå kommer att säga ungefär samma sak. Ingmar Bergmans stora familj kreerar alla rollerna i hans filmer.
Många författare spelar på det här, mer eller mindre skickligt. Carina Rydberg var en gång så skicklig att det som hände i en roman nästan hamnade i domstol. De lite mindre duktiga skriver bara av sig. Texten blir ett snyggt eller fult självporträtt allt efter vad kvartalskulturens konjunkturer kräver. Om man inte har en koppling mellan sig själv och sitt verk hamnar man inte gärna i tv-sofforna. Då har man ju inget att tala om! Undantag finns förstås. Den underhållande Torgny Lindgren kan få sitta och prata om sin fabulöst hopljugna memoarbok. Ingen tycks inse att det är själva ljugandet som är poängen.
Det dröjer nog inte länge förrän någon författare tar fram sitt genom och låter det bli huvudpersonen i en roman. Där finns ju den sanna berättelsen om livet! Men om jag själv vore den där författaren – skulle jag se tjuven och mördaren från mitt stamträd i min genuppsättning? Bär de fram min innersta sanning?
Detta ”nu” varade några dagar. Enkla sökningar i arkiven visade att historien var falsk. Den pojke som skulle ha förvandlats till Ingmar Bergman hade levt ett långt liv och dött, väldokumenterat, i USA för ett par decennier sedan. Minsta släktforskaramatör kunde ha gjort jobbet. Ut i kulisserna, med stjärten mellan benen, försvann de senaste årens praktfullaste tidningsanka. Den hade gjort ett tidigare försök att äntra scenen i en bok för halvannat år sedan, men inte fått någon uppmärksamhet. Andra journalister gjorde väl sitt källkritiska jobb den gången.
Men det verkligt intressanta med historien är den spontana och starka impulsen att vilja tolka och omtolka Bergmans filmer och böcker utifrån en genetisk-biografisk kontext. Det är självklart för många att upphovsmannens personliga bakgrund har avgörande betydelse för konstverkens tillkomst, innebörd och värde.
I släktforskningsprogrammen på tv finns två obligatoriska moment. Dels måste den forskande kändisen gråta en skvätt över någon olycklig förfader. Dels måste han eller hon häpet känna igen ett nedärvt släktdrag hos någon annan. Vi förklaras restlöst av våra gener. Om generna är andra än vi trott måste vi skriva om oss. Alla är vi genernas och barndomens fångar. Konstverket är en spegling av upphovsmannen in i detaljerna. Författarintervjuerna kan gott ersätta recensionerna eftersom de ändå kommer att säga ungefär samma sak. Ingmar Bergmans stora familj kreerar alla rollerna i hans filmer.
Många författare spelar på det här, mer eller mindre skickligt. Carina Rydberg var en gång så skicklig att det som hände i en roman nästan hamnade i domstol. De lite mindre duktiga skriver bara av sig. Texten blir ett snyggt eller fult självporträtt allt efter vad kvartalskulturens konjunkturer kräver. Om man inte har en koppling mellan sig själv och sitt verk hamnar man inte gärna i tv-sofforna. Då har man ju inget att tala om! Undantag finns förstås. Den underhållande Torgny Lindgren kan få sitta och prata om sin fabulöst hopljugna memoarbok. Ingen tycks inse att det är själva ljugandet som är poängen.
Det dröjer nog inte länge förrän någon författare tar fram sitt genom och låter det bli huvudpersonen i en roman. Där finns ju den sanna berättelsen om livet! Men om jag själv vore den där författaren – skulle jag se tjuven och mördaren från mitt stamträd i min genuppsättning? Bär de fram min innersta sanning?