Inget vemod över lämnad post

Men för oss som följer kulturlivet här i staden är det svårt att konstatera annat än att en epok är förbi. I tolv år har Jan-Erik Wikström suttit i kulturnämnden och oräkneliga är de kulturella sammanhang där han har funnits med.
Visserligen kommer han att fortsätta vara en del av kulturlivet – och även framöver engagera sig i flera stiftelser och styrelser – men ett slags avsked är det ändå.
Vi träffas för att blicka tillbaka på en lång karriär och en för kulturpolitiken händelserik tid.
– Det är med ålderns rätt som jag lämnar. Jag är glad för de år som jag har fått, säger Jan-Erik Wikström, i dag 78 år, och folkpartistisk ordförande i kulturnämnden sedan fyra år.

Redan år 1962 var han med och grundade en kulturnämnd i Stockholms stadsfullmäktige, som blev verklighet som Sveriges första två år senare.
– Dessförinnan hängdes kulturen hela tiden på någonting annat, säger han.
År 1970 fick han en plats i riksdagen, 1976 blev han utbildnings- och kulturminister och 1992 landshövding i Uppsala.
Sedan han pensionerades som landshövding 1997 har han engagerat sig i kommunpolitiken och kulturnämnden.

Uppsala har sent omsider etablerat sig som en kulturstad, säger han. Länge förlitade man sig på Stockholms utbud, men nu på senare år har det rent av blivit så att stockholmare åker till Uppsala för att ta del av det som händer här.
När han blickar tillbaka på åren i kulturnämnden är det framför allt tre saker han gläds åt: Konserthuset ”utan Lena Hartwig och mig hade det aldrig blivit verklighet”, Biotopia ”ett lyckat exempel på hur man kan omvandla ett gammalt museum till ett nytt”, och Reginateatern ”de gästspel som äger rum där hedrar Uppsala”.
– UKK var segt. Det är märkligt. Många städer känner en stor stolthet över sina kulturbyggnader, men Uppsalaborna har inte uppmärksammat konserthusets betydelse helt än i dag. Uppsala är en trög stad.

Vad har du varit mest besviken på under åren som kulturnämndens ordförande?
– På att vi inte har fått större resurser, främst till stipendier till kulturutövare. Det har blivit lite bättre, med Jan Fridegård-stipendiet och Ingmar Bergman-priset, men det finns mycket kvar att göra.
– Om jag får sucka en suck till, så är det att alltför få politiker i Uppsala har ett eget kulturengagemang. Om man ska få ökat stöd till kultur så måste politiker inse att kultur inte bara kostar, utan tillför glädje och mening i livet.

Är det något du ångrar?
– Jag skulle ha protesterat mer mot vissa inslag i regeringens kulturpolitik.
Den nya, så kallade koffertmodellen, där delar av det statliga kulturstödet går direkt till landets olika regioner som får fördela pengarna själv, har Wikström inte mycket till övers för.
– Jag ser koffertmodellen som ett stort besparingsförslag. Nu blir det folk ute i landet som får uppgiften att göra olika besparingar. Det är helt klart fråga om en lägre volym pengar, och den summan tar inte hänsyn till kostnader för de nya kulturinstitutioner och kulturgrupper som hela tiden tillkommer.

Men bortsett från koffertmodellen har det mesta inom såväl kulturlivet som kulturpolitiken blivit bättre än förr, om man får tro Jan-Erik Wikström. Han förundras över hur dagens politiker i allt högre utsträckning söker sig till kulturområdet.
– När jag började i riksdagen ville alla sitta i finans- eller skatteutskottet. Nu är kultur väldigt poppis. En kulturpolitiker får göra givande studiebesök i kulturlivet och får ett bättre kontaktnät. Kulturpolitiken får långsamt högre status.
Han konstaterar att det också har blivit allt bättre presentationer av kultur i medierna, i form av till exempel recensioner. Liksom att kulturen debatteras mer i dag än förr – även om den skulle kunna debatteras ännu mer.

Vad är bästa minnet från Uppsalas kulturnämnd?
– Det är kulturnämndens enighet, att vi praktiskt taget har varit eniga om allt, det tycker jag. Och så har det varit väldigt glädjefullt att dela ut kommunens hedersstipendier, att få lyfta fram personer som har gjort en långvarig insats för kulturen i Uppsala.
Om det fanns ett hedersstipendium för kulturpolitiker borde Jan-Erik Wikström själv ligga mycket väl till.