Vi läser definitivt för lite folksagor. Ändå är de ständigt närvarande i vår begreppsvärld. Vi talar slentrianmässigt om sagor när vi menar kärlek, personlig framgång, glamorösa liv och lyckliga slut. Det må vara allt från kärleksromaner och skvallerspalter till prinsessbröllop. I mötet med deckargenren, vampyrberättelser och erotisk litteratur i stil med E.L. James hör vi plötsligt ekon av folksagornas grymma sida, av deras starka sexuella laddning och deras dragning åt det farliga.
I sagans värld finns mörka skogar och mörka drifter, osaliga andar och blodtörstiga varelser, skönheter som möter odjur och djur som parar sig med människor. Men denna värld har precis som vår egen ännu fler dimensioner än så. Sagornas avspända förhållande till kroppens fysiologi, till både sexlust och matlust, ett förhållande som Michail Bachtin hittar i folkkulturens groteska humor, kan samsas med drastiska skildringar av stympade kroppar, människolik och djurkadaver.
Mycket av denna mångfald i sagorna kom för en tid att osynliggöras, inte minst i bröderna Grimms eller Charles Perraults i dag kanoniserade bearbetningar, då folksagan gjordes salongsfähig och anpassad till det tidiga 1800-talets borgerliga världsbild.
Men det som aldrig försvinner i redigeringarna är sagornas förmåga att, än med humor och än med sorg, skildra mänskliga fel och brister. Precis som i verkligheten kan goda avsikter få onda konsekvenser och den sluga kan lura den naiva.
Sagans egen verklighet styrs annars av en mycket tydlig moral: den kloka vinner ofta mot den trångsynta, den ädla mot den elaka, den modiga mot den falska och den generösa mot den snåla. Ofta – men inte alltid – för att sagan bara är en något förskönad bild av vår egen värld, där även erfarenheter av saknad, förlust, ånger och nederlag ingår. Eller kanske för att ”sagor är verkliga”, som Italo Calvino skrev i förordet till sitt magnifika utgivningsarbete Fiabe italiane (italienska sagor) från 1956. Samlingen finns tyvärr inte att tillgå på svenska, men den kan läsas som Italian Folktales i Penguin Modern Classics kompletta utgåva.
Också Calvinos arbete är en litterär bearbetning av äldre sagoberättelser. Med sitt urval folksagor från olika regioner och dialekter i Italien sade han sig vilja skapa den första italienska motsvarigheten till bröderna Grimms projekt. Resultatet blev överväldigande: en samling om tvåhundra sagor som med sin mängd klassiska element tycks bekräfta Calvinos tes om att sagoberättelser är lika världen runt. Här finns allt från fattiga prinsessor och kloka ungmöer till förtrollade prinsar, häxor, onda styvmödrar, magiska frukter och talande djur. Också det sedelärande elementet är viktigt: klokhet, dygd och uthållighet kan både flytta berg och rubba ödet.
I Calvinos sagourval är det existentiella elementet ännu mer renodlat än i romantikens redigerade sagoversioner. Ett övergripande tema för hela samlingen är den lilla människans vägran att finna sig i sin livssituation – och inte minst i att hon en dag måste dö – en vägran som leder vidare till protest och förändring.
Förvandling är själva kodordet för Calvinos sagourval, där inte mycket är vad det verkar och allting kan bli något annat. Som han själv påpekar i förordet är förmågan till oändliga mutationer den gemensamma nämnaren för allt som existerar i sagans värld. Karaktärerna byter skepnad, tillstånd, samhällsklass eller hemvist. Deras och omgivningens föreställningar och fördomar kommer på skam; också gränserna för kvinnors respektive mäns handlingsutrymme omförhandlas och utmanas ständigt. I många berättelser är kön rätt och slätt en förklädnad och ibland är de kvinnliga gestalterna närmast androgyna, men så är också till män förklädda kvinnor ett återkommande tema i många folksagor. I sagan om ”den vackra Fanta-Ghirò” klär den yngsta av kungens tre döttrar ut sig till man och vinner kriget mot grannlandets kung, innan denne blir medveten om förklädnaden och förälskar sig i prinsessan.
Ett liknande tema finns i sagan om ”det främsta svärdet och den sista sopkvasten”, där den yngsta dottern till en köpman vinner vadet mot grannens äldste son genom att i manlig förklädnad stjäla den franske kungens spira och äpple. Själva vadet handlar just om vem som är intellektuellt överlägsen: mannen eller kvinnan (”svärdet” eller ”sopkvasten”). I En kruka mejram vinner en klok apotekardotter en verbal duell mot en påflugen beundrare. Sedan lyckas hon omvandla hans planerade hämnd i en kärleksförklaring.
Visst är det i många av dessa sagor gott om kärlekssegrar och lyckliga slut, men det är påfallande hur ofta som berättarens sympati finns hos den kvinnliga huvudpersonen och hur ofta denna lyckas åstadkomma det till synes omöjliga. Att den ursprungligen muntliga sagoberättaren oftast var en kvinna har säkert varit av betydelse.
Calvinos sagor har, i såväl original som i översättning, lockat många illustratörer. Flera av dem finns numera samlade i en särskild bok (Viaggio con figure nelle fiabe italiane di Italo Calvino, 2011). Mitt allra första exemplar av Italienska sagor var en utgåva från 1968 och illustrerad av den polske grafikern Wieslaw Majchrzak, vars prisbelönta akvareller för tankarna till medeltidens gobelängkonst. Den har så länge jag minns varit en sådan ”om jag bara fick rädda en enda bok” – bok som jag tror många äger i sin boksamling. Med åren har det förvisso blivit ett orealistiskt stort antal sådana ”rädda en enda bok”-böcker i bokhyllorna, men just denna utgåva av Calvino hamnar fortfarande i täten.
Samspelet mellan bilderna och innehållet är ett viktigt skäl. Kombinationen av de magiska sagoelementen och bilderna av Italiens gamla folkkultur är ett annat. Men det som tidigt ristade sig fast i mig och som med åren kom att kräva närmast rituella omläsningar var just sagornas bilder av kvinnors kvickhet, mod och handlingskraft.
Med åren upptäckte jag även att de surrealistiska elementen i Calvinos eget författarskap har många gemensamma beröringspunkter med sagosamlingens magiska värld. Just här tänker jag på Calvinos tre korta pastischer över medeltida riddarromaner: Den tudelade visconten, Klätterbaronen och Den obefintlige riddaren (senast i Bonniers samlade utgåva). Dessa tillkom mellan åren 1950 och 1960, alltså i nära anslutning till Calvinos arbete med att ge ut sagorna. Och liksom i sagorna, där ett talande kohuvud kan leva utan en kropp och en hasselnöt rymma en hel vävstol i rent guld, kan allt i Calvinos romanvärld vara vad som helst. Trädgrenar kan rymma bibliotek, en människa kan leva ett helt liv utan att någonsin nudda vid marken och riddare kan vara enbart tomma rustningar. Som i vår egen tid, då nötkött kan vara hästkött, kan läckra pajer hos Calvino visa sig vara fyllda med råttlever och stekta svanar vara gjorda av uppstoppade sniglar.
Den ädla halvan av en människa kan försöka plåstra om allt som den onda har stympat (från insekter utan ben till krossad fallfrukt) eftersom en kropp som kluvits itu kan leva två av varandra oberoende liv. Det härliga med Calvinos romankaraktärer är annars att de snabbt förmår byta skepnad eller sitt sätt att leva, så att läsaren aldrig kan vara säker på vad som är ”verkligt” inom berättelsens ramar. I samtliga av de tre kortromanerna finns det dessutom gott om starka och envisa kvinnor som ofta har makten över det som sker.
Såväl Calvinos italienska sagor som de tre magiska kortromanerna inbjuder i övrigt till vad Svenska Akademiens Anders Olsson med Marguerite Duras ord har kallat för ”ett läsande utan slut”, eller något ”oceaniskt”. ”Det som är kännetecknande för den moderna litteraturen är att utforskandet av jagets erfarenhet blir en del av skrivprocessen”, sade Olsson med hänvisning till både Duras och Proust i sitt tal vid Akademiens högtidssammankomst i december. Något liknande finns såväl i Calvinos självreflekterande förord till sagosamlingen som i hans Not 1960 till de tre berättelserna. I båda ägnar sig Calvino åt berättandets plats i sin samtid och åt dess förhållande till sin ständigt föränderliga omvärld. Såväl skrivandet som tolkningen är för Calvino dynamiska processer som både formas av och formar sin historiska kontext, samtidigt som de skriver in sig i den tidlösa diskussionen om meningen med vår existens.
”En klassiker, […] är förslagsvis ett verk som inte bara kan läsas om, utan som inbjuder till det. Därför är en klassiker ett verk som tillhör många tidsåldrar”, konstaterade Anders Olsson i sitt redan nämnda tal. Häri knöt han just an till Calvinos Varför läsa klassikerna och det enligt Calvino själv viktigaste kriteriet för en litterär klassiker, nämligen omläsbarheten.
Folksagor är till sin natur ytterst lämpade för omläsning. Så även de italienska i Calvinos urval, vilka samtidigt utgör en utmärkt ingång till det surrealistiska och det magiska i andra delar av hans författarskap. Får jag önska mig något så långt före julafton så vore det att denna av honom redigerade samling gjordes tillgänglig för svensk publik. Kanske något för Italienska Kulturinstitutet att slå ett slag för framöver.
Fotnot: Marta Ronne, är fil. dr i litteraturvetenskap och litteraturkritiker i UNT.