Ingen ordning i Berlin
Spåren efter murens fall för 20 år sedan har många ansikten. Bo-Ingvar Kollberg skriver om hur kulturen i Berlin minns händelserna.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Numera tar man sig obehindrat genom och förbi Brandenburger Tor, som under 40 år framstod som den kanske starkaste symbolen för Europas delning. Lite längre söderut, på Potzdamer Platz, var det för 20 år sedan tyst och öde. Om några människor rörde sig där, var det folkpoliser som med kikare och kalaschnikows från östsidan bevakade spärrzonerna fram till muren. Nu står där i stället höghusen tätt. I DDR:s huvudstad Berlin såg man det brunglänsande Palast der Republik på Schlossplatz som arbetar- och bondestatens stolthet.
Här fanns folkkammaren i vad som också var ett kulturhus och en samlingsplats för allt vad kollektiva drömmar hette. Nu är byggnaden helt borta. Den har ersatts av en grässlänt ner mot Spree, vilket medfört att stadsdelen Mitte med fri sikt från Lustgarten mot Rotes Rathaus uppträder i ett helt nytt ljus. Denna höst igenom jubilerar Berlin och firar att det var 20 år sedan muren föll. Ett år senare hade Tyskland bara kvar en yttre gräns. Hela 1000 boktitlar har kommit ut och beskriver förutsättningarna, förloppet och aktörerna.
En rad utställningar i det återförenade landets nya huvudstad stannar tiden och blickar tillbaka på vad som hände. I Max Liebermannhaus vid Pariser Platz visas fotografier och en timslång film. Det är en välgjord repetition på plats med de jublande människorna som på kvällen den 9 november förvandlade gränsvakterna till statister, själva murfallet och osäkerheten de närmaste dagarna efteråt.
Berlinische Galerie vid Alte Jacobstrasse bidrar med utställningen Berlin 89/09. Den ställer den nystart i förgrunden som började efter återföreningen. Det var då spåren, ett efter ett, från den kommunistiska diktaturen försvann. Men också när nya byggnader, monument och ritualer fick ersätta det som blivit kvar efter såväl andra världskrigets bombmattor som den krossade politiska utopin. Berlin som en palimpsest är ett nyckelbegrepp i sammanhanget. Det ena lagret ovanpå det andra. Historiska museet i Zeughaus tar fasta på att murens fall också innebar ett slut på Kalla kriget. Kanske lite oväntat är det en samtysk konsthistoriskt utställning man visar under rubriken Kunst und Kalter Krieg. DDR representeras dock av betydligt mera än socialrealism. Bland konstnärerna från västsidan är det nära mellan det sena 1900-talets internationellt mest uppmärksammade namn.
Också teatern drar sitt strå till stacken. Det är Maxim Gorki Theater vid Am Festungsgraben som har Ökonomie des Lebens som ett hösttema. En kväll visar man både Shakespeares Köpmannen i Venedig och Gomorra av Roberto Saviano. Man får förmoda att det inledande samtalet i första hand vänder sig till forna ossis, som behöver bearbeta vad som pågår. Finanskris och marknadsekonomins villkor avhandlas. Shakespeareföreställningen efteråt är regisserad av teaterchefen själv, Armin Petras.
Det är en yvig uppsättning, som säkert hittar rätt på upplevelsen i dag hos många före detta östberlinare, att det inte längre är någon ordning på någonting. Inte ens på teatern. Spåren efter murens fall för 20 år sedan har många ansikten.