2007, augusti.
En förväntansfull skara var vi som stod där på Vaksala torg, i väntan och förhoppning på ett nytt arbete och en framtid i detta stora hus där färgen ännu inte torkat. Här och var stod fortfarande byggnadsställningar, trots att invigningen skulle äga rum om mindre än två veckor. Av alla oss som kallats dit i roller av servitörer och värdinnor, biljettförsäljare och ljudtekniker fick ungefär hälften förfrågan om att arbeta under de tre dagar då Uppsala Konsert och Kongress skulle invigas.
Allt skulle rulla på perfekt. Snittar serveras till VIP-gäster i form av hippaste ungfolket och pampigaste pamparna, glas fyllas på med kallt bubbel och skräp plockas bort ögonaböj. Vi irrade omkring i hissar och rulltrappor
och jag lärde mig aldrig riktigt hur jag skulle ta mig in genom personalingången.
Varför i hela världen jag blev tillfrågad undrar jag än i dag. Med en servitrisvana som bestod av att ha pryat två veckor på Saffets som 14-åring kan det inte ha berott på mitt CV. Nu blev det i alla fall så och efter tre dagar med tappade brickor, tallrikar staplade rakt på hög (totalt tabu!) och såriga händer efter att ha öppnat otaliga champagneflaskor visste jag att det inte var som servitris jag skulle ha en fortsatt relation till detta hus. När jag ett par månader senare sa hej och tack var det nog ingen som saknade min fumliga uppenbarelse.
Sedan dess har jag hittat sysslor i huset som passat mig betydligt bättre; som sångerska på något kulturellt evenemang, som jurymedlem i Musik Direkt, som konsertbesökare och nu som recensent för UNT.
Fem år har gått och de flesta Uppsalabor har nog hunnit skaffa sig någon slags relation till det som vi förr kallade Musikens hus, i dag Uppsala Konsert och Kongress.
Efter ett från min sida svettigt och tafatt första möte har vi nu hittat ett någorlunda bra sätt att förhålla oss till varandra, Konserthuset och jag.