Det var storböndagskväll och ungdomarna i byn Hårga i Hälsingland dansade som aldrig förr när en ny spelman steg in i logen och tog vid när byns gamla spelman inte orkade längre. Han hade spetsigt skägg, mörka ögonbryn och glödande ögon. Från den stunden han började spela med sin fiol kunde ingen sluta dansa och när kyrkklockan i Hanebo ringde in sabbaten gick dansen bara vidare ut ur logen, upp till det uråldriga offerstället på Hårgåsens topp.
Några lade märke till att det stack ut bockfötter ur spelmannens rock, men då var det redan för sent. Dansen fortgick till kläderna och köttet föll av kropparna och det till slut bara var skeletten som skramlade omkring över stenhällarna.
I dag är det knappast någon som tar legenden om Hårgalåten på allvar längre, men den säger fortfarande något om hur folkmusiken i gamla tider var förknippade med Djävulen. Hur man kunde råka illa ut om man begav sig till logdanserna där det söps, slogs och bedrevs otukt.
Steget därifrån till en musikstil som huserar i fina konserthus och ses på med löje av de flesta ungdomarna kunde knappast vara större. Det lär inte bli några demonstrationer av upprörda föräldrar utanför Konserthuset i Uppsala när Oktoberstämman drar i gång på lördag.
Att som genre gå från farlig till kulturkramad är folkmusiken knappast ensam om. Jazzen var livsfarlig när den kom. Likaså rocken, som sedan blev
metal och demoniserad av bland andra Siwert Öholm i svensk tv. Den metal som han var så upprörd över skrämmer knappast någon längre och även om den tyngsta rockmusiken lyckats vrida sig ur kulturkramarnas famnar genom att hela tiden bli brutalare så har den ständigt etablissemanget i hasorna.
Entombed har spelat death metal på Stockholms Opera och black metal-bandet Watain från Uppsala vann i år en Grammis. Att nitarmband, oläsliga bandnamn på t-shirtar ska kännas lika daterade i framtiden som knätofsar gör nu känns inte särskilt märkligt. Svårare då att föreställa sig pensionärer som träffas för att hälla härsket grisblod över sig själva, tillbe Satan och snitta upp armarna med rakblad.
En av de svårare sakerna att lista ut är också hur framtidens ungdomar ska klara av att revoltera mot något sådant. På en fest i Amsterdam träffade jag en kille som revolterade mot sina hippieföräldrar genom att vara svartrockare. Han avskydde solen och gjorde sitt bästa för att undvika den. Kanske ligger svaret där.
Framtidens musikrevoltörer slutar helt enkelt att lyssna på musik. Man kan se framför sig hur de letar sig ut i djupa skogar och avnjuter den kompakta tystnaden bara rubbad av stilla vindsus i tallkronorna. Förutom för ett gäng som råkar hamna vid Hårgåsen en månsvart natt vid midnatt och blir förhäxade av den hypnotiska melodin man fortfarande kan höra där.