Det var här i studion med vitkalkade väggar och högt i tak som hon stod förra året och körde igenom sin monologföreställning för regissören Måns Herngren. De är bekanta sedan länge och Eva Dahlgren kände att om hon för en gångs skull ska ha en regissör, så ska det vara någon speciell.
– Man säger otroligt mycket med sin kropp och ibland måste man till exempel vända på en ordföljd för att bättre få fram det man vill ha sagt, säger artisten.
Med det hjälpte Måns Herngren till. Han satt i snurrfåtölj, där Eva Dahlgren nu sitter, och tittade och lyssnade. I november hade föreställningen Ingen är som jag så premiär på Rival i Stockholm. I den talar hon om det som inte går att uttrycka i musiken och tanken på föreställningen har Eva Dahlgren haft i flera år.
– Jag har alltid pratat mycket mellan låtarna på mina konserter och ville göra en pratföreställning för att slå ihop det som jag snuddat vid, säger hon
Eva Dahlgren är en mångfasetterad artist med såväl musik som kortfilmer och böcker i bagaget. 2003 åkte hon till London med ambitionen att skriva låtar till ett nytt album. Men istället för musik blev det boken Hur man närmar sig ett träd, om kreativitet, som skrevs ner. När hon vid en senare tidpunkt satte sig ner för att skriva ytterligare en bok kändes formatet för tungt och ett föreställningsmanus kom till.
– När man jobbar med en skiva så är det väldigt mycket energi som kommer fram efter själva skrivandet: jobbet med musikerna, inspelning och konserter. Med en bok kände jag att jag skulle gå miste om den energin, säger hon.
Så här i efterhand tror hon att det var bra att materialet till föreställningen fick ligga till sig lite, mogna. Och det är genom musiken vi är vana att se henne, sångerskan med den lena rösten och de allvarliga texterna. Men allt kan inte sägas med en sång. ”Själen sjunger helt andra sånger som ingen hör” sjunger hon i låten Ingen är som jag, som också finns med i föreställningen med samma namn.
– Jag har skrivit musik väldigt, väldigt länge. Musik som rör de stora frågorna i livet. En del av mig får plats i den musiken, men andra delar behöver andra uttryckssätt, säger hon.
Att göra glad musik eller partymusik har aldrig varit Eva Dahlgrens grej och framför allt det humoristiska har varit svår att uttrycka musikaliskt. Den humor hon bjuder på i föreställningen är den som hon själv tycker är rolig.
– Det är en subtil humor, en långsam humor, som man kan förstå om man vill, säger hon leende.
Ingen är som jag grundar sig i att Eva Dahlgren någonstans läste att en människa består av 90 % gener och 10 % påverkan.
– Jag tittade på min egen släkt och det var något av en skräckupplevelse, säger hon och skrattar. Här gäller det att ta fasta på de där tio procenten.
Hon hoppas att föreställningen ska fungera som en dörröppnare och för henne själv har det varit skönt att placera in den egna personen i ett sammanhang för att sedan kunna upptäcka vad det är hon själv kan påverka. Men trots den intima tonen och referenserna till Eva Dahlgrens eget liv ser hon föreställningen som en pjäs.
– Ibland är jag mig själv på scenen, ibland spelar jag mig själv, säger hon.
Till viss del handlar Ingen är som jag om mognad och Eva Dahlgren berättar att eftersom hon har varit aktiv så länge tyckte hon att hon kunde kosta på sig att ta lite från musiken och lägga i ett annat forum.
– De olika uttryckssätt som jag kan använda mig av gör att jag äntligen blir till en helhet, säger hon. Föreställningen handlar helt enkelt om att se sina egna förutsättningar och komma till något slags medvetenhet: att våga vara så modig och betrakta sig själv med allt vad det innebär.