Indienresan fick Reed att hitta musiken igen

I skarven mellan åttio- och nittiotalet mitt under den värsta hårdmetaleran gjorde Dan Reed Network sig ett namn med sin funkbestänkta metal. På torsdag kommer han till Uppsala och Katalin.

Alla sena nätter och ett destruktivt leverne tog ut sin rätt, så Dan Reed lämnade allt bakom sig och åkte till Indien. Första anhalten blev ett tibetanskt munkkloster. Där stannade han i fyra månader. - Jag vaknade upp varje morgon och försökte hitta något i varje situation som kunde få mig att känna medlidande.

Alla sena nätter och ett destruktivt leverne tog ut sin rätt, så Dan Reed lämnade allt bakom sig och åkte till Indien. Första anhalten blev ett tibetanskt munkkloster. Där stannade han i fyra månader. - Jag vaknade upp varje morgon och försökte hitta något i varje situation som kunde få mig att känna medlidande.

Foto: Ross Halfin

Kultur och Nöje2009-04-05 08:54
Tre numera klassiska album utgavs i snabb takt och slog inte minst i Europa stort tack vare hits som Ritual och Tiger In A Dress. Fast sagan blev kortvarig. Efter arenaturnéer med storheter som David Bowie, Bon Jovi och Rolling Stones försvann bandet lika snabbt som det kommit. Sångaren som hade gett bandet dess namn hade tröttnat och sökte nya vägar både professionellt och i det dagliga livet.
- Jag kunde inte se mig själv i Network längre, erkänner sångaren. Än i dag blir jag ombedd att återförena bandet, men det skulle kännas parodiskt om vi spelade alla dessa låtar som bara utgår från skrevet, snarare än hjärtat igen. Min rädsla var alltid att jag skulle fastna i hårdmetalfacket och bara motiveras av ekonomiska motiv.

Dan säger att pressen tog ut sin rätt. Det fanns för mycket att leva upp till, så han lämnade alltihop. Fast bandet splittrades aldrig officiellt. I stället rann engagemanget sakta men säkert ut i sanden när var och en på sitt håll hittade andra intressen. Dan etableradede ett skivbolag och började spela teater i stället, något som i slutänden resulterade i den egenhändigt skrivna och regisserade filmen Zigzag.
- Men Networkåren var en härlig erfarenhet. Vi pushade gränserna både genom att blanda funk och rock och skriva om sex och sociala frågor som vi gjorde. Det var en lycklig period och vi fick chansen att spela med många stora band, så jag har inget ont att säga om den tiden. Det negativa hade mer med affärsbiten att göra.

Du säger i biografin på din hemsida att det var Indien som fick dig att våga ta steget att lämna musikbranschen. Vad syftar du på?
- Well, när vi var i Frankrike och turnerade med Bon Jovi var det en kille som kom fram till mig och gav mig en bok om Gandhi, och det öppnade upp en helt ny värld för mig. Det var så jag började intressera mig för vilka som tagit åt sig hans icke våldsbudskap i dag. Det är liksom mycket mer imponerande med människor som gör motstånd utan våld än folk som skjuter varandra i huvudet.

Vad jag förstår var det en vändpunkt för dig när du intervjuade Dalai lama för rocktidningen Spin 1993?
- Ja, det var stort. Vid den tidpunkten lekte jag alltjämt med tanken att samla ihop bandet igen. Men efter intervjun behövde jag verkligen ta ledigt för att hitta en djupare anledning till att göra musik.

Detta var Dans första smak av Indien, men det var inte den sista. Efter ovannämnda filmprojekt blev han delägare i en kombinerad rock- och dansklubb hemma i Portland. Klubben blev en succé, men alla sena nätter och ett destruktivt leverne tog ut sin rätt, så sångaren lämnade allt bakom sig och åkte tillbaka till Indien. Första anhalten blev ett tibetanskt munkkloster. Där stannade han fyra månader.
- Jag vaknade upp varje morgon och försökte hitta något i varje situation som kunde få mig att känna medlidande. De jag hängde med var män i fyrtio-, femtio- och sextioårsåldern som lärt sig allt om detta sedan de var barn. Det tvingade mig att acceptera den mörkare delen av mitt förflutna, vilket var helt fantastiskt.

Efter ett år i Indien flyttade du till Jerusalem och stannade i tre år. Vad hände?
- Well, en hel del. I Europa och USA handlar allt om kommers och materialism, men Jerusalen är ett religiöst centrum, där finns ett slags energilänk till Gud. Efter att ha levt i ett kloster verkade det vara ett logiskt steg att flytta dit, och större delen av materialet på min kommande skiva skrevs faktiskt där.

Hur var det att leva i ett land där våldet aldrig verkar vara långt borta?
- Det du läser om är en del av bilden, men det finns annat också. Det är lätt att få intrycket att alla stödjer regeringen. Samtidigt är det är sant att folket växer upp i krig och att alla måste göra sin värnplikt. Men jag känner mig säkrare var som helst i Jerusalem än i USA. Morden och våldet står extremister på båda sidor för. Det finns mycket vackert där, men det skriver media aldrig om.

Det är lätt att få uppfattningen att du är en sökare. Har du hittat det du söker nu?
- För mig är det här en livslång process. Jag hoppas att jag fortfarande letar när jag är sjuttio och aldrig får för mig att jag har svaren. Jag är en fan av alla stigar man kan välja att gå på här i livet, jag har bara valt att inte vara en del av något speciellt.

Vad fick dig att hitta tillbaka till musiken efter alla år?
- När jag hörde sitarspelarna och sångarna i det indiska klostret insåg jag att jag var en novis som måste ta musiken mer på allvar. Så om jag någonsin bildar ett band igen måste det vara för att folk verkligen vill göra det, inte för att de vill bli rockstjärnor.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!