Indiansommar i Weimar
Historia. I dagarna är det nittio år sedan Weimarrepubliken utropades. Den nya republiken blev ett kulturellt eldorado, men man misslyckades med att skapa en nationell demokratisk identitet. Detta banade till slut väg för Hitlers Tredje rike.
Friedrich Ebert, lålning av Lovis Corinth (1924).
Foto:
Friedrich Ebert var de tyska Socialdemokraternas ordförande. I valet, som hade ett åttiotreprocentigt valdeltagande, hade hans parti vunnit med 37,9 % av rösterna. Han skulle nu regera i en vänster-mitten-koalition med det katolskt dominerade Centrumpartiet (19,7%) och det vänsterliberala Deutsche Demokratische Partei (DDP) (18,6%). Tillsammans förfogade de över en klar tre fjärdedels majoritet. I sitt tal pekade Ebert ut den "gamla auktoritära kejserliga våldsregimen" som ansvarig för kriget (1914-18) och den lekamliga nöd det fört med sig för befolkningen. Nu måste man fullborda förvandlingen från "imperialism till idealism", framhöll han, och ta sig an de "samhälleliga problemen på samma sätt som Goethe beskrivit i Faust del II i stället för att förirra sig i teorier". Under stormande applåder avslutade Ebert sitt tal med ett citat av Fichte, där denne proklamerade ett rike grundat på "rättvisa och likaberättigande".
Men trots det flammande talet vittnar bilderna från högtiden om en tyngd och bekymrad Ebert. Tidigare på dagen hade han haft en sista uppgörelse med sin närmaste man Philipp Scheidemann och gjort klart för honom att han själv ville ha de representativa uppgifterna som rikspresident, medan Scheidemann fick ta ansvaret för de direkta regeringsuppgifterna som riksministerpresident. Utan tvivel var Ebert lättad över det inledda vapenstilleståndet och att en viss ro och ordning inträtt efter de senaste kaotiska veckorna. Men hans blick visar spår av den förargelse han upplevde då revolutionen nådde Berlin den 9 november 1918. Över huvudet på Ebert hade Scheidemann utropat republiken från ett fönster i Berlins riksdagshus "mellan två tallrikar vattensoppa" samtidigt som de radikala socialisternas anförare Karl Liebknecht gjort detsamma framför det kejserliga slottet.
Därmed hade de två socialistiska ledarna skapat ett fait accompli. Vad Scheidemann inte visste var att Ebert sökt förhandla fram något av en kompromiss med furstemakt och militär, men att han överrumplats av novemberrevolutionen, utlöst av matrosernas myteri mot tyska flottan i Kiel den 4 november 1918. Samtidigt som man ville bli av med Kejsar Wilhelm II, som just flytt landet, förordade Ebert någon form av kontinuitet mellan den gamla ordningen och den nya. Mer än allt annat sökte den pragmatiske socialdemokraten stabilitet - en mittenkoalition av socialistiska och konservativa krafter i en nyskapad tysk demokrati. Enligt Ebert kunde den liberale prins Max av Baden bli en garanti för en fortsatt monarkistisk tradition i syfte att avvärja extremistiska strömningar. Men prins Max, som formellt fungerat som regeringschef sedan mitten av oktober, var trött på politiken. Såväl han som ytterligare 21 tyska monarker och furstar, bland annat kungarna av Preussen och Bayern, abdikerade nu en masse. De avhände sig det politiska ansvaret för att dra sig tillbaka i det privata.
Utan stöd av furstemakten måste nu landets nye starke man liera sig med de militära ledarna. Sedan von Ludendorff flytt till Sverige hade det militära ansvaret tagits över av general Wilhelm Groener. Ty de tyska trupperna fortsatte att kämpa fram till vapenstilleståndet den 11 november. Via en hemlig telefonledning gjorde Ebert och Groener upp en strategi för hur man bäst skulle ta loven av revolutionens extremister i syfte att förhindra en tysk variant av bolsjevismen. Ebert accepterade revolutionen som ett gångbart politiskt begrepp men ville inte ha några omstörtande upplopp. Mellan november 1918 och januari 1919 kulminerade de ständiga gatustriderna i Berlin med de kallblodiga morden på de radikala socialisternas anförare Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. I striderna mellan spartakister och militära frikårer med många döda företrädde Socialdemokraterna den statliga och militära ordningsmakten.
Politiskt stödde Ebert de så kallade revolutionära råden med soldat- och arbetarråd och en facklig rörelse. De flesta av dess anhängare var inga omstörtande revolutionärer utan socialister och socialdemokrater, som ännu stod på Eberts sida. Efter kriget var människor hungriga och de stod utan arbete. För landets nya ansvariga gällde det i första hand att skapa ett samhälle med fungerande ekonomiska ramar. Det var detta som stod i förgrunden då nationalförsamlingen inledde sin sejour i Weimar.
I dag vet vi att Weimarrepubliken blev ett fiasko och att dess inbyggda politiska svaghet kom att bana väg för Hitlers Tredje Rike. Själva begreppet "Weimarrepubliken", som i hög grad präglat den europeiska 1900-talshistorien, är negativt laddat. Detta står i bjärt kontrast till Weimar som ett positivt laddat begrepp - den tyska klassicismens stad, där Goethe och Schiller levde och verkade.
Orsakerna till Weimarrepublikens misslyckande har noga utforskats. Dit hör den hårda freden i Versailles. Den blev en chock för den nya regeringen; i sitt tal i Weimar hade Ebert till och med hänvisat till ett nytt Stortyskland ihop med Österrike. En annan orsak var den fortsatta politiska splittringen inom vänstern. I stället för att ta sig an de viktiga praktiska uppgifterna tvistade man om ideologi. En tredje orsak var en tro på myternas oövervinnelighet, särskilt Bismarcklegenden. Tyskland "behövde" en stark "Führer" och en ny Bismarckera. Lika levande var dolkstötslegenden, som skyllde Tysklands nederlag på novemberrevolutionens förräderi.
Ännu en orsak var den tyska "Sonderweg" - Tyskland hade en mission (Sendung) och skulle gå sin egen väg och distansera sig från demokratiska prathörnor (Quasselbuden), det vill säga parlamentarism enligt engelsk, västlig modell. I stället för ratio - efterlyst av Thomas Mann - dominerade en svaghet för irrationalitet med organisk folkgemenskap, liv, (Lebensraum) och Blut- und Bodenmentalitet som centrala begrepp. Dessutom marscherade kontrarevolutionen sida vid sida med revolutionen och underminerade det politiska livet. Enligt en utsaga av von Ludendorff (genom hans fru) berodde detta på Eberts felaktiga taktik; han borde ha följt den store filosofen och sociologen Max Webers råd att börja från början och göra rent hus med de gamla traditionerna.
Med facit i hand vet vi mer än de hoppfulla politikerna som vi såg på bilderna från den 6 februari 1919. Vilka inre visioner bar de med sig då de anlände till det idylliska Weimar? Och varför samlades man i Weimar över huvud taget? Då vi närmar oss dessa båda frågor observerar vi en viss överensstämmelse mellan platsens spiritus loci och ledamöternas uttalade strävanden.
Att Ebert och hans medarbetare inte ville samla nationalförsamlingen i Berlin med dess blodbesudlade gator är uppenbart. Faran för fortsatta upplopp var stor. Dessutom var och förblev Tyskland federalt strukturerat, vilket innebar att andra städer i sådana sammanhang kunde vara lika viktiga som huvudstaden. Redan den 11 november 1918 hörde den liberala magistraten från Frankfurt am Main av sig. Med Paulskirche och den ärofulla traditionen från 1848 ansåg man att Frankfurt var predestinerat för den nya nationalförsamlingens första möte. Men också andra städer anmälde sitt intresse: Kassel, Erfurt, Nürnberg, Eisenach och de praktfulla historiska städerna Würzburg och Bamberg.
Av såväl politiska som praktiska skäl kortades listan ned. Frankfurt am Main var favorit tills nyheten kom att de franska ockupationstrupperna befann sig tio kilometer från stadskärnan. En av få städer som inte anmält något intresse var Weimar med 35 000 invånare. Och då Eberts utsända kom dit på besök några dagar innan valet rapporterade de om stadsförvaltningens tveksamhet - man ville inte dras in i några politiska sammanhang. För Ebert och hans medarbetare framstod dock Weimar alltmer som ett ideal. Här behövde man inte befara några upplopp, här kunde man visa upp ett annat Tyskland för omvärlden än det militaristiska. Valet av Weimar kunde, hoppades man, inverka positivt på de förestående fredsförhandlingarna.
Utan tvivel präglade valet av Weimar de visioner som nationalförsamlingens ledamöter bar med sig. I landet fanns många stammar - nu gällde det att behålla dessas egenart - att hitta en balans mellan den geografiska och kulturella mångfalden som den tillgång detta var och en övergripande enhet. Tyskland sökte en identitet förankrad i en nationell konsensus på republikansk botten. Inrikesministern Walter Rathenau talade om behovet av en sinnelagets och tänkesättets revolution och inte en kosackrevolution.
En ambition var ett kulturliv som riktade sig till alla. Konst och kultur skulle göras till en social uppgift och en kulturell medvetenhet skulle stå i centrum för politiken. I många avseenden lyckades kulturpolitikerna att göra Weimarrepubliken till ett kulturellt eldorado; men man misslyckades i sitt sökande efter en nationell demokratisk identitet. Kontrarevolutionärerna torpederade alla försök att "uppfostra Tyskland till en nation".
I sin bok The Spirit and Structure of German Fascism (1937) har ekonomiprofessorn Robert Brady hänvisat till Weimarreublikens första år som en indian summer. Sedd ur ett än senare perspektiv tycks Weimarrepublikens sista blomning överensstämma med dess första. Efter författningen 11 augusti 1919 och flyttningen till Berlin var denna indiansommar över.
Så jobbar vi med nyheter