I en skyskrapa på Manhattan bor några rika typer, som passas upp av ett gäng tjänare. När husets herre – en krösus spelad av Alan Alda – förskingrar de anställdas pensioner bestämmer sig husets personalchef för att pengarna ska återgäldas. Den hårda vägen.
Frågan är om Brett Ratner velat göra mer än bara en lättsam inbrottskomedi: Efter att tusentals amerikaner i veckor protesterat på Wall Street mot landets ekonomiska läge får filmen en lite annan klang. Vissa citat skulle passa på plakat vid kapitalismens högborg: Aldas ”Jag åker i fängelse några år men sedan är jag tillbaka” eller portvaktens ”Alla dessa år av att öppna dörrar – sanningen är att de kan öppna dem själva.”
Matthew Brodericks godhjärtade hyresgäst blir vräkt från huset när han inte längre är önskvärd. När han blir delaktig i rånet blir det stundtals hjärtskärande: Han vill så gärna hjälpa, men vill samtidigt inte uppröra sina tidigare grannar.
Veteranen Eddie Murphy gör comeback som charmig buse, och det funkar tack vare filmens lite gammaldags stil. Ratner, mest känd för Rush hour-filmerna, kan sitt hantverk. Samtidigt går det inte att bortse från protesterna mot att ett toppskikt av befolkningen blir allt rikare. Tower Heist blir till en märklig, samhällskritisk Jönssonligan om USA:s resterande 99 procent.