Inbjudande grodkörer

En av alla anmärkningsvärda saker kring den kaliforniske före detta konststudenten Devendra Banhart - tillsammans med att han fick sitt namn av en indisk guru och ständigt hör en kör av hundar och grodor i huvudet - är att han bara är tjugotre år. På ett självporträtt på skivbolagets hemsida ser han ut som en general Custer som överlevt slaget vid Little Big Horn och vandrat länge i vildmarken. Det är ungefär så han låter också, under förutsättning att Custer haft möjlighet att suga i sig ragtime och blues under tiden i obygden.Rösten är sprucken men samtidigt kraftfull, ibland fraserar han som Johnny Cash, gnäller som Dylan eller sjunger som en förkyld Nicolai Dunger. Oftast låter han helt osannolik, inte minst eftersom han gärna stammar, konstruerar ett jättevibrato eller låter som om cd-spelaren hakat upp sig. Och ändå känns hans musik ytterst sällan konstruerad.Grunden till låtarna på detta hans andra album är Banhart och hans akustiska gitarr, emellanåt kompletterar diskreta trummor, en cello eller ett piano. Excentrisk är han i högsta grad, men samtidigt som hans gitarrspel är kantigt och monotont och den nasala rösten gnager finns det något inbjudande hos honom. Antagligen ligger det i det allomfattande tonspråket, musiken går genom många vindlande krökar och Devendra Banhart plockar upp allt som ligger slängt efter vägen.Inspelningarnas enkelhet gör att musiken låter gammaldags, rotfäst i det amerikanska landskapet. Blues och country står för det mesta och vävs ihop med nordamerikansk bonnig folkmusik och sofistikerad ragtime. Man kan nästan höra kören av hundar och grodor om man lyssnar noga.