Imponerande regidebut
Donkey Punch är en skickligt komponerad film som kokar över för tidigt, konstaterar Hanif Sabzevari.
Foto: Nonstop Entertainment
Donkey Punch är en stilsäker och imponerande debut av Oliver Blackburn. Berättelsen är närmast naturalistisk. En huvudhandling utspelas under 24 timmar och personerna är som brickor i ett psykologiskt spel där varje beslut kan göra dem till antingen förtryckare eller offer. Filmen är ett skickligt komponerat kammarspel som visar ett tydligt släktskap med Polanskis Kniven i vattnet, ett klaustrofobiskt mästerverk som har varit mall för otaliga thrillers genom åren.
Ljudeffekterna är i toppklass, skådespeleriet spontant och trovärdigt. Donkey Punch är bitvis en gastkramande berättelse om hur det mänskliga psyket kollapsar under stress och grupptryck. Filmen är också en nödvändig känga åt pornografins våldsamma och kvinnoförtryckande maktbegär.
Tyvärr blir jag besviken över att den dramaturgiska katastrofen inträffar för tidigt. Det är dock inget ovanligt problem. Bara de största kan konsten att bygga upp en spänning som inte kokar över för snabbt. Ett annat problem är att filmens centrala sexscen tenderar till att bli för lik den brutalpornografiska genre som kritiseras.
Även detta är emellertid ett vanligt filmdilemma. I syfte att undersöka makt- och våldsmekanismer under en sexakt blir många sexscener i stället exakta kopior av pornografins och den manliga blickens objektifiering av den kvinnliga kroppen.
I Blackburns regidebut känns händelserna förvånansvärt självklara och naturliga.
Kanske mindre självklart är varför vi människor döper våra vidriga handlingar efter djur. Det finns inte en åsna i världen som skulle begå sådana brott som skildras i Donkey Punch.
Donkey Punch
Regi: Oliver Blackburn
Regi: Oliver Blackburn
Så jobbar vi med nyheter