När jag första gången såg och hörde Uppsalakillen André Zuniga i Idol 2011 spratt det till i hits-nerven, trots oron när man såg hans stilmässigt lätt tveksamma igelkottsfrilla. På uttagningen kastade han loss med gitarren i högsta hugg i ett grymt reggaepoppigt intro och gled sedan över i en hes och skön akustisk version av Linnros dänga "Från och med du". "Ja, fy fan va bra" utbrast Alexander Bard och klappade händer som bara Alexander Bard kan. Jag klappade framför tv:n också, inte bara av lokalpatriotism.
Och som för så många av de unga artister som fångas upp i programmet så tog sig både frisyren och scennärvaron med tiden under programmets gång. Men det räckte inte hela vägen, och efter att han åkt ut som sexa har det väl inte blivit någon större succé att tala om – tyvärr, får jag säga för jag tror att det finns en grym potential i honom.
Första singeln "One shotonly" bjussade på bra driv, men lämnade inga bestående intryck. Hans nyutgivna andrasingel "Off the ground", som släppts i dagarna, är tyvärr en till upptempopjäs som inte förargar någon med sin traditionella housepopiga uppbyggnad. Den fastnar inte, och kommer förmodligen att passera förbi rätt obemärkt i Spotifyfloden som rinner genom folks vita mobillurar.
Potentialen finns som sagt. Imagen, looken och den karakteristiska rösten finns. Men något fattas – kan inte någon bara sätta en riktigt refrängdänga i händerna på André? En sommarhit av rang unnar jag honom. Han är som gjord för en låt i stil med Robin Cooks banala men extremt hittiga covers i lägre popreggaetempo. Som till exempel nyversionen av NikKershaws"I won'tlet the sun go down on me"
Receptet är inte svårt: kasta in lite reggaeinfluerad pop med akustisk gitarr, sköna gungiga beats, och en riktig refräng (sådana som gjordes på 80-talet som folk kunde sjunga med i och aldrig glömde) så tror jag att André skulle sopa rent på listorna sommaren 2014.