Idel fullträffar av Depeche Mode

Åtskilliga Depechefans har suttit med hakan i knät framför den klassiska dokumentärfilmen 101 när frontmannen Dave Gahan kliver ut på Rose Bowl-arenan i Pasadena och utbrister den numera klassiska sentensen: "Good evening Pasadena!".Nu hade Rose Bowl bytts ut mot Stockholms stadion, men luften vibrerade ändå av samma sorts kvällshetta som jag föreställer mig att det var den 18:e juni 1988 i södra Kalifornien. I ett sådant ögonblick räcker det med att höra samme Gahan utbrista "Good evening Stockholm!" för att det slitna ordet "magiskt" ska dyka upp i huvudet.Ett stort och långlivat band som Depeche Mode har många grupper att tillfredsställa. Nostalgikerna kräver 80-talstakter, fanatikerna suktar efter obskyra överraskningar och de ljummet intresserade går inte hem förrän de har hört Personal Jesus.Men trion lyckades trots allt ge en slev åt alla. Från Globenkonserten i vintras kände vi igen den fantastiska, utbyggda versionen av portalverket Enjoy the silence och det accentuerat blytunga brutalmanglet i I feel you. Naturligtvis fanns det bästa från senaste plattan också där.Själv fick jag årets konserthöjdpunkt serverad när bandet framförde en majestätisk version av min personliga 90-talsfavorit In your room. Och arenavältaren Never let me down kan vara det närmaste Pasadena 1988 jag kommer i mitt liv.Men det alla tycktes snacka om efteråt var extranumren, och det av flera orsaker. Till att börja med halade Depeche Mode fram Photographic, en riktigt spasmodisk syntpoprökare från ett avlägset 1981, en låt som har blivit något av en kultfavorit bland fansen. Live förvandlades den till en partyrusig höghastighetstechno med ett enormt tryck. Snacka om knock.Efter nämnda Never let me down gick syntikonerna av scenen och alla vi som såg spelningen i Globen förväntade oss samma sak nu som då, en hämningslöst publikfriande Just can't get enough och det riktiga godiset: en avskalad version av vackra Leave in silence.Men bandet kom aldrig tillbaka. Lamporna tändes. Publiken troppade av. Och min femte kaja flaxade i väg.Jag önskar fortfarande att jag var i Pasadena 1988.