I början av februari gick Margarethe von Trottas film om den tysk-judisk-amerikanska filosofen Hannah Arendt (1906-1975) upp på svenska biografer. Regissören von Trotta har gjort sig känd för sina porträtt av kvinnliga politiska tänkare och har förutom om Arendt gjort filmer om den socialdemokratiska pionjären Rosa Luxemburg, det medeltida helgonet Hildegard av Bingen och RAF-terroristen Gudrun Ennslin.
En Arendt-film ligger väl i tiden. Mer än 20 år efter murens fall och 30 år efter Arendts död spåras en stilla Arendt-renässans och hennes tänkande är mer aktuellt än någonsin - på både gott och ont. Arendts person och idéer är både ett svar på, och konsekvens av, några av 1900-talets största moraliska, filosofiska och politiska trauman. Eviga frågor vars nyligen uppfläkta sår länge låg alltför nära i tiden. För trots att hon relativt snabbt blev upptagen i en västerländsk kanon av viktiga filosofer var samtiden ofta oförstående.
Mycket hade att göra med att hon både personligen och intellektuellt var svår att placera in i ett fack. Hon var kvinna i en extremt manligt dominerad tysk filosofisk och akademisk tradition. Som ung filosofistuderande judinna hade hon ett kärleksförhållande med Martin Heidegger som sedan gick in i nazistpartiet (en intellektuell relation som hon även fortsatte efter Andra världskriget och Förintelsen).
Hon rörde sig mellan journalistik och traditionell filosofi och under Kalla Krigets polariserade tid undvek hon konsekvent att teoretisera inom de givna ramarna för storideologi och blocktänkande, marxism kontra liberalism.
Hon kritiserade det anonyma masskonsumtionssamhället samtidigt som hon tidigt ansåg vänstern vara idémässigt bankrutt. Rörande den framväxande kvinnorörelsen låg hon på skalan "ointresserad" till kritisk vilket gjorde att hon, trots sin position som en av få kanoniserade kvinnliga filosofer, ignorerades och svartlistades hos den andra vågens kvinnorörelse.
Som von Trottas film visar ådrog hon sig även från judiskt håll enorm kritik efter sina rapporterar från Eichmann-rättegångarna. Hennes teorier om Eichamanns och den byråkratiserade nazismens "banala ondska" uppfattades som ett indirekt försvar. När hon pekade på de judiska ledarnas passiva medhjälp och kritiserade på vilka grundvalar Israel byggts fick hon Förintelse-överlevare att se svart. Hon blev en judisk förrädare, en paria bland sina egna.
Arendt red rakryggad genom stormarna. Hon bekände sig inte lojal med någon grupp, hennes enda lojalitet var till tänkandet och amor mundi, hennes "kärlek till världen". Hon stod benhårt fast vid att alla människor har ett ansvar och menade att där tänkandet och ansvaret upphör, slutar också det människospecifika. Till skillnad från många andra filosofer förespråkade hon dock inget klassiskt filosofliv där man tryggt och kontemplativt kunde dra sig tillbaka från världen och bara tänka. Hennes ideal var la vita activa; ett liv i världen, ett liv av handlande.
Hennes tänkande framträder kanske som tydligast i hennes magnum opus, Människans villkor (1953). Som titeln antyder ger hon där sin bild av människan som såväl individ som artvarelse. Det är en bok som bjuder på lika mycket motstånd som livsavgörande insikter. Här diskuterar Arendt den tänkande och handlande människans alla förutsättningar. Grundförutsättningen för detta var enligt henne en stark politisk arena och tvärtemot den samtida kvinnorörelsen ville hon hålla isär det privata och politiska. Sammanblandningen av dessa kategorier kallade hon förutseende för "det sociala" - en förförisk plats där människor till slut upphör att mötas som individer i pluralism, utan i stället möts i en halvanonym och tuktande sfär av ekonomiserat och koketterande "beteende". Kombinationen av detta halvanonyma beteende och de krympande arenorna för autentisk handling menade Arendt, likt i fallet Eichmann, ha en inneboende potential att snabbt gå från frånvaro av ansvar till totalitära tankar och system.
Trots de mörka utgångspunkterna för hennes idéer fortsatte hon att vara en melankolisk optimist. Hennes svar på 1900-talets ohyggligheter var; mer tänkande, mer byggande av värld. Ett stark civilt samhälle, mindre "beteende" och fler offentliga arenor där människor kan mötas och blomma ut i sin fulla pluralism. Att läsa Arendt i tider präglade av nyuppseglad främlingsfientlighet, anonymt näthat och allmänt oroliga tider känns mer angeläget än någonsin.