80-talister och 90-talister är blåsta. Både lurade och korkade. Det hävdade journalisten Ann Charlott Altstadt för en vecka sedan på Aftonbladets kultursida. I skottgluggen stod framför allt tre framgångsrika modebloggare, och numera chefer för var sitt magasin – Sofi Fahrman, Isabella Löwengrip och Elin Kling.
De kryper för tidsandan, har som funktion att ”driva ut tjejer på shoppingrunda” och ”hajpar identitetskonsumtion och skitjobbsvillkor”. Troligtvis är de den minst samhällskritiska generationen någonsin, skrev Altstadt.
En sådan kombination av personangrepp och svepande verklighetsbeskrivning bäddar för debatt. Och det är precis vad vi har fått den här veckan.
Isabella Löwengrip, även känd under bloggnamnet Blondinbella, svarade på SVT:s debattsajt föga förvånande att hon och hennes jämnåriga inte alls är dumma: ”Vi vågar ta risker, starta företag, vi är lyckligare och vi bidrar till välfärden.” (Precis som hon gör).
På det invände författaren Unni Drougge 26 maj att ”Blondinbella förstör unga tjejers liv”. Att hon ursprungligen var ett slags avskräckande exempel för 80-talister och 90-talister (med Drougges egen dotter som exempel), men att mainstreammedia på ett förödande vis skulle ha gjort Blondinbella till en förebild.
Samma dag utvecklade Ann Heberlein ett annat spår på Dagens Nyheters kultursida: att 80-talisterna och 90-talisterna i själva verket utmärker sig genom att vara kunniga, kritiska, samhällsengagerade, flygbladsutdelande och demonstrerande (det gör nämligen hennes egen son och hennes studenter i etik vid Lunds universitet).
Det är slående hur skribenter i denna debatt utgår från sin egen verklighet – samtidigt som de ondgör sig över att andra är ”världsfrånvända” eller har alltför få exempel.
Själv misstänker jag att Heberleins demonstrerande son och Drougges feministiskt medvetna dotter är lika icke-representativa (och lika representativa) för sin generation som Blondinbella. Att döma av uppgifter från Ungdomsstyrelsens hemsida deltog 7 procent av unga i åldern 16–25 år i lagliga demonstrationer år 2009, att jämföra med 14 procent år 2004. När det gäller andra politiska aktiviteter och politiskt intresse överlag tycks skillnaderna över tid inte vara särskilt stora.
Men det intressanta med veckans debatt är hur den speglar vilka samhälleliga ideal som råder. Och hur ideal ställs mot varandra. Det tycks fortfarande vara så enkelt att ”shoppande” står i motsatsförhållande till ”demonstrerande”. Som om samhällskritik och konsumtion inte gick att kombinera.
Men om det är något som är i tiden är det väl medveten konsumtion. Ja, shopping där man faktiskt bryr sig om innehåll och produktionsförhållanden och inte bara yta. De senaste fem åren har bjudit på succéer för böcker som Mats-Eric Nilssons Den hemlige kocken (om tillsatser i maten), Isabella Lövins Tyst hav (om utfiskningen) och Jonathan Safran Foers Äta djur (om köttindustrin). Medierna rapporterar om allt från giftiga plaster och farliga hudkrämer till förfärliga förhållanden för grisar. Ekologiska produkter är på stark frammarsch.
Låt det vara osagt vilka generationer som omfamnar trenden. Men ingen är betjänt av en verklighetsbeskrivning där tre modebloggare har monopol på vad ”konsumtion” innebär i dag.