Ickekrigsfilm

På ett berg i södra Libanon ligger befästningen Beaufort, byggd av korsfarare på 1100-talet och sedan dess oavbrutet besatt av arméer, vars växlande nationaliteter och mål står i skarp kontrast till fästningens orubbliga beständighet. Den israeliska filmen Beaufort utspelar sig dagarna innan Israels armé överger fortet och spränger det i bitar efter att ha haft kontroll över berget i 18 år.

Fortets insida liknar gångarna i rymdskeppet Nostromo i Alien - men här finns inget monster och knappast en fiende att tala om, bara ett berg som ska vaktas "så att det inte rymmer." Att jämföra Beaufort innehållsmässigt med andra krigsfilmer är närmast omöjligt: här händer ju inget.
Det skulle då vara Sam Mendes Gulfkrigsskildring Jarhead (2005), en annan film som skildrar soldaters väntan på att något ska hända. Skillnaden är att de amerikanska soldaterna väntar frustrerat på att någon gång få slåss, medan israelerna väntar på en avslutning, att komma bort från detta ingenting. Att få komma hem.

På så sätt är Beaufort inte så mycket en krigsfilm eller en antikrigsfilm som en ickekrigsfilm. Några missiler brakar ner, några kamrater dör, men allting sker som på avstånd, genom ett filter.
Regissören Joseph Cedar har valt ett realistiskt berättande, närmast i ultrarapid, som inte ger efter för några klichéer men samtidigt är oväntat oengagerande. Han håller sig på avstånd och de små inblickarna i soldaternas vänskap blir till små öar av närhet i en karg omvärld. Stil och tema går således hand i hand, och känslan av att soldaterna inte riktigt är "där" förstärker visserligen stämningen av uppbrott och meningslöshet, men får också resultatet att man som åskådare inte heller är "där."

Det är ett oändligt steg till den effekt som det kalla och alienerade berättandet har i en klassiker som Full metal jacket.

Ickekrigsfilm

Att jämföra Beaufort innehållsmässigt med andra krigsfilmer är närmast omöjligt: här händer ju inget, tycker Mårten Markne.