Ett av de starkaste teaterminnen jag har är från en uppsättning av Ibsens Gengångare på Dramaten för snart tio år sedan. Att jag minns den så väl har säkert en del att göra med att det var den allra första, och sista, Bergmanuppsättning jag såg. Gengångare skulle nämligen komma att bli Bergmans avsked till teatern. Främst är det den laddade slutscenen jag minns, då en naken Jonas Malmsjö likt ett blottat och hjälplöst barn kryper upp i Pernilla Augusts famn. Augusts Fru Alving som sedan matar sonen med den dödliga dosen morfin och ”ger honom solen”.
Det är ett sådant där förtätat teaterögonblick då allting stämmer, då ljus, scenografi och text, då skådespelarnas ansikten, kroppar, röster och rörelser, smälter samman i en perfekt avvägd enhet. För teater är ju verkligen en blandform av konstnärliga uttryck. Det är bild, litteratur, musik. Men mitt i allt detta står människan med sin röst, sin kropp: Skådespelaren. Därför kommer teaterkonst i min ordbok alltid främst att vara synonymt med skådespelarkonst. Men i dag har teatern i hög grad flyttat fokus, från en skådespelarcentrerad till en mer konceptuell och regicentrerad estetik. Därför är den bok om Ibsens kvinnor som nyligen givits ut på Elleströms förlag, och med Roland Lysell som redaktör, extra välkommen. Där ligger nämligen fokus på hur Ibsens kvinnoroller tolkats av ett antal skådespelare genom åren.
Det är när jag läser Jacqueline Martins bidrag till boken som jag kommer att tänka på den där oförglömliga scenen mellan August och Malmsjö. Varför minns man vissa föreställningar och andra inte? ”Det som utmärker en minnesvärd föreställning”, skriver Martin, ”är inte texten eller de ord som yttras, utan de bilder som frammanas av bra skådespeleri”. Det är jag beredd att hålla med om. Som starkast blir det dock när ett tydligt regikoncept samtidigt kan låta skådespelaren stå i centrum. En arbetsmetod som just Bergman anammade. Det vittnar Gunnel Lindblom om i den intervju som finns med i boken om Ibsens kvinnor. Där berättar Lindblom om hur Bergman var oerhört bestämd, ja nästan rigid, vad gällde scenerierna men lämnade tolkning och psykologi fri för skådespelaren själv att gestalta.
Och ska man sammanställa en bok om särskilda skådespelarinsatser är Ibsens kvinnoporträtt ett utmärkt val. Här finns några av teaterhistoriens mest klassiska kvinnor. Nora, Alving, Gabler. Roller som ofta ansetts beskriva en specifik kvinnlig erfarenhet. Åsa Melldahl, som regisserade den uppmärksammade uppsättningen av Ett dockhem på Uppsala Stadsteater 2007, skriver dock mycket riktigt att det unika med Ibsen är att han låter kvinnor representera det allmänmänskliga. Annars är det ju mannen som alltid varit människan, kvinnan endast kvinna. Precis som mannen varit den neutrala skådespelaren, kvinnan skådespelerskan. Ibsen ändrade på det där och lät även den kvinnliga skådespelaren få bli en representant för det allmängiltiga. För Ibsen stod människan alltid i centrum. Oavsett kön.
Ibsens kvinna är främst människa
KRÖNIKA. Ibsen låter kvinnor illustrera det allmänmänskliga skriver John Sjögren, apropå Uppsalaaktuella Gengångare.
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.