Ibsenkväll med omfång och glädje
Den störste dramatikern efter Shakespeare. Klart att han måste finnas på svenska. I Ibsens eget hemland är man nu som bäst i färd med att ge ut en Ibsenutgåva i 31 band. Nästa år är den planerad att vara färdig.
Om bakgrunden till de båda pjäsböckerna handlade ett seminarium på Kafé Klara hos Stockholms stadsteater i måndags kväll. Inte sedan 30-talet har det tagits ett motsvarande initiativ, förklarade förlagets Stephen Farran-Lee i sitt öppningsanförande. Nu finns det dessutom en enhetlig röst i den svenska språkdräkten i och med att man låtit välrenommerade Klas Östergren svara för hela översättararbetet. De bägge volymerna Pjäser I och Pjäser II har tillkommit med hjälp av norska sponsorer, berättade förläggaren. Kanske vore det något för svenska företag att begrunda. Om inte förr så när den pågående kulturutredningen läggs fram nästa år.
Gedigne Ibsenkännaren och nestorn bland svenska teaterkritiker Leif Zern har försett varje band med ett förord. I det ena tecknar han ett porträtt av den norske nationaldiktaren. I det andra behandlas hur Ibsen spelats och tolkats fram till de allra senaste uppsättningarna. Det har blivit två introduktioner av det föredömligt välskrivna slaget som man önskar att alla teaterintresserade skall ta del av. Att på begränsat utrymme få med så mycket om liv, dikt och teaterpraxis och dessutom om hur Ibsenbilden förändrats under de allra senaste decennierna är ett mästarprov av allra högsta karat.
Klas Östergren inledde bland kvällens gäster och avslöjade hur Ibsens tvesyn i de flesta frågor och uppfattning om vidden av mänsklig krånglighet hade påverkat honom själv ända in i det egna romanförfattandet. Att läsa pjäserna i en följd var för honom som att ta del av en stor 1800-talsroman. Det var en uppfattning som även Leif Zern anslöt sig till, när han blickade tillbaka och förklarade hur konjunkturen för Ibsen växlat tid efter annan. De tidiga modernisterna, som förnyarna Artaud och Grotowski, hade inte så mycket till övers för sin skandinaviske kollega. Inte heller i samhällsdebatten på 70-talet var han särskilt välsedd. I dag, förklarade Zern, är det dock samhällskritiken hos Ibsen som gör honom så samtida.
Den norske regissören Alexander Mörk-Eidem ville för sin del se samhällsaspekterna som en biprodukt i sammanhanget. Mörk-Eidem står bakom Stockholms stadsteaters Hedda Gabler med en titelgestalt som ger högsta åskådlighet åt många för vår egen samtid utmärkande personlighetsdrag, Helena Bergström, som gör Nora i Ett dockhem, likaså i en Stadsteateruppsättning, tyckte för sin del att det var skönt att spela Ibsen. "Han gillar mig", var hennes känsla efter många föreställningars umgänge. Medan Philip Zandén, den senare iscensättningens regissör, såg som sin uppgift att i första hand frilägga de moraliska konflikterna i stycket.
Kvällens diskussion kom också att handla om centrala formuleringar och nyckelord i pjäserna och förhållningssättet till dem vid en översättning. Jag kan inte byta ut Dockhemmets "vidunderlig", när hela publiken sitter och väntar på att få höra det, försvarade sig Östergren. Det är som med kraften hos Hagbergs Shakespeareöversättningar. Det finns sådant man inte ruckar på. Alexander Mörk-Eidem berömde resultatet, när han ansåg att Östergren åstadkommit en översättning, som både var läsbar och låg tätt intill originalet. I Norge har vi en "Ibsenpolis" som övervakar det senare, avslöjade han med glimten i ögat.
Annars var det allvaret hos Henrik Ibsen och avsaknaden av ironi, som flera av deltagarna ville se som styrkan hos texterna. Och som en del av förklaringen till att Ibsen i dag spelas världen över med en väldig kraft. Samhällsutvecklingen i dag är lik den värld som gestaltas i de här pjäserna, menade Mörk-Eidem, med nyborgerlighet, familj och giftermål. Det sistnämnda var även någonting som regissören Sofia Jupither anslöt sig till: "Jag har just kommit i Ibsenåldern", förklarade hon. Den barnslige, naive Ibsen kan nästan få mig att längta efter Strindberg, genmälde Leif Zern och vidgade därmed diskussionen med en välgörande problematisering. Det DN:s teaterkritiker hade att säga om det destruktiva och nattsvarta, inte minst i pjäsen När vi döda vaknar, ökade på samma sätt kvällens omfång ytterligare.
Samuel Beckett nämndes och han är väl den ende författare som kan göra Ibsen rangen stridig om vem i vår kanon som kommer efter Shakespeare. Sedan kan man naturligtvis också undra hur det är beställt med språkförbindelserna mellan de båda broderfolken, när det måste till översättningar för att få svenskar att läsa Ibsen. Den frågan får dock inte skymma att det här är det mest glädjande i det ömsesidiga kulturutbytet som hänt på länge.
Så jobbar vi med nyheter