"Ibland svävar jag i väg med orden"
Ibland faller inte äpplet särskilt långt ifrån trädet. Se bara på Martha Wainwright.
Foto: Yui Mok
- Fast jag tror mest att det handlade om att jag ville hitta min stil och känna om det fanns något av värde i det jag gjorde. Sedan ju mer man spelar live desto mer definieras själva hantverket för en. Man lär sig vad man kan och inte kan göra och blir proffsigare.
En sak Martha kunde redan från början var för övrigt att skapa uppmärksamhet. Sedan kan man förstås diskutera om det var tanken. Men den kritikerrosade självbetitlade debuten från 2005 fick oväntat stor publicitet för den inte helt barntillåtna sången Bloody Mother Fucking Asshole, ett slags frispråkig uppgörelse med pappa Loudon där budskapet gick ut på att han inte varit den bästa av fäder. Icke oväntat hakade kritikerna på, och i varenda recension och intervju har detta alster fått ett särskilt omnämnande. Ändå tycker inte Martha att denna fokusering blev för mycket av det goda. Hon hade snarare förståelse för den.
- Ja, det är ju en väldigt kraftfull sång på grund av vad jag säger och det är något folk gillar att sjunga med i. I samma ögonblick som jag skrev den handlade den inte längre om någon jag känner längre. I stället blev känslan den förmedlar fri för folk att föra över på någon annan. Sedan hade klart helheten inte betytt lika mycket utan språket jag använder, men den är ärlig och det tror jag folk uppskattar.
Med din första skiva gjorde du dig direkt känd som en vasstungad kvinna med hjärtat hängande utanför kroppen. Är det inte jobbigt ibland att vara så rak med allting?
- Nej, jag tror man hittar sätt att skydda sig. Dessutom måste ämnet jag sjunger om vara lika äkta som musiken. Det kanske låter fånigt, men det handlar om ett gemensamt utbyte. Ju mer jag ger på scen, desto mer får jag tillbaka.
Martha berättar att texterna alltid kommer först när hon skriver. En bra melodi är viktig, men om lyriken faller platt till marken betyder den ingenting, säger hon.
- Ibland svävar jag i väg med orden, men det är okej så länge det finns en story och sanning i dem. Ord i form av poesi är kraftfulla och en naturlig del av musiken.
Du släppte din andra skiva I Know You´re Married, But I´ve Got Feelings Too tidigare i år. Skulle du vilja säga att den är en logisk fortsättning på den första?
- Yeah, jag tycker den visar på en trevlig evolution. Båda plattorna är väldigt representativa för den tid jag skrev dem, men den här är poppigare. Också ville jag ville komma ifrån de självbiografiska sångerna om min ungdom den här gången.
Martha växte upp med artister som Prince, Cyndi Lauper, Fleetwood Mac och Leonard Cohen. De är en del av hennes "musikaliska textilier", som hon uttrycker saken. Men allt eftersom tiden gått och den egna karriären tagit fart har musiklyssnandet avtagit. I stället har Martha fått chansen att samarbeta med kändisar som Pete Townshend från The Who, Damon Albarn och Snow Patrol. Samt icke minst fått nobben att agera förband åt Bob Dylan.
- Yeah, well vem bryr sig. Han har ändå blivit så trist, utbrister Martha när legenden kommer på tal. Kaxigt, kan tyckas, men annars ger Martha överlag ett både ödmjukt och nästan lågmält intryck. Det går i alla fall inte att ta fel på att hon är tacksam över hur livet artat sig de senaste tre åren sedan debutalbumet släpptes.
- Nej, jag har haft tur som fått spela mina egna sånger och möta en massa duktiga människor. Jag har fått uppleva en massa underbara ögonblick och det har verkligen varit spännande. När världen kollapsar runt om en är det skönt att se att det trots allt finns så mycket glädje, skratt och charm någonstans.
Så jobbar vi med nyheter