Efter en dryg veckas uppehåll är repetitionerna av Mefisto återigen igång på stadsteatern. En vecka som rekvisitören Mia Björner tillbringat på Mallorca. Men nu är semestern definitivt över. Arbetet går nu in i en intensiv fas. Med mindre än en månad kvar till premiär är det full fart framåt som gäller.
- Ja, nu kommer vi få det hett om öronen, skrattar Mia Björner.
Och det är en påtagligt stressad, men ändå arbetsglad, rekvisitör som möter upp i stora scenens salong. Det är en timme kvar till repetitionen ska börja och allt måste vara iordningställt innan regissören Andriy Zholdak kommer. Jag har tänkt, naivt ska det visa sig, att jag och Mia Björner ska kunna få en lugn pratstund innan repetitionen sätter igång. Något sådant finns det givetvis inte tid för.
När jag kommer står hon och plockar i en påse med inälvor. Eller vad åtminstone ska föreställa inälvor; tarmar, lever och vad som ser ut att vara en mjälte. Mia Björner kastar omkring levern några gånger för att se att den landar på ett rätt och naturtroget sätt, det verkar nämligen vara av yttersta vikt att den gör det. Obetydligt kan tyckas, men det är sådana detaljer som hon förväntas ha koll på.
Mia Björner berättar, när vi talas vid på telefon ett par dagar efter repetitionen, att regissören från början varit tydlig med att det skulle bli ett krävande arbete.
-När vi träffades första gången i våras sade han att det skulle bli ungefär som att byta däck under ett formel 1-lopp. Det är en rätt bra beskrivning av hur det är att arbeta med Zholdak. Man måste ha hundra procent beredskap hela tiden.
Sedan tar ett intensivt arbete vid för att preparera scenen. Madrasser ska läggas ut på scen, rätt antal stolar ställas upp, högar med papper, glas och buteljer placeras. Bakom scenen har Mia Björner en hel arsenal av prylar som ingår i föreställningen. Små fåglar, uppstoppade djur, lampor. Det verkar inte minst vara en organisatorisk, för att inte säga logistisk, utmaning hon står inför. Långa listor med rekvisita gås igenom. Jag tycker mig höra någonting om en bajspudding. Kanske hör jag fel. Men å andra sidan, i det här sammanhanget låter det helt naturligt.
Sitter man med under en repetition blir det ganska snart tydligt att rekvisitören är en av de viktigaste kuggarna i den här uppsättningen. Hennes namn är kanske det som regissören oftast ropar på. Mia Björner och Andriy Zholdak tycks ha ett väldigt nära och intimt samarbete.
- Ja, vi har hittat någon sorts samexistens. Jag försöker vara helt rak och ärlig i vår kommunikation. Jag tror det är den enda möjliga vägen med Zholdak, säger Mia Björner.
Andriy Zholdaks ingivelser är inte sällan spontana och kommer snabbt och intuitivt. Det gäller att vara lika snabb, liksom ständigt beredd. Lika viktigt är att det blir rätt. Exempel:
En av skådespelarna gör entré med en fisk.
- Nej, nej, nej, säger Andriy Zholdak. Det ska vara en karp.
- Det är en ruda, säger Mia Björner, en sötvattensfisk, en del av karpfamiljen (jodå, hon har stenkoll).
- Nej, säger Andriy Zholdak. Det måste vara en äkta karp.
Hon antecknar, börjar förmodligen redan planera för att få fram den rätta fisken. Som sagt; detaljer.
Kanske är det just den vikt Andriy Zholdak lägger vid detaljer som i slutändan gör att den säregna värld regissören skapar till sist träder fram på scen som en trovärdig konstnärlig vision.
I skapandet av den världen är rekvisitören helt klart en viktig del. Det är en skapandeprocess som påminner om en intensiv, krävande och mycket allvarlig lek. Och om Andriy Zholdak är lekledaren är det Mia Björner som ser till att han hela tiden har tillgång de rätta leksakerna.