John börjar nian och inget är riktigt som det ska. Hans föräldrar har betett sig konstigt mot varandra hela sommaren och nu berättar de att de ska flytta isär ett tag.
Bara "på prov", försäkrar de, men han fattar ju vad det innebär. Dessutom har två av hans bästa vänner blivit ett par. Kul för dem, men måste det innebära att han blir mindre viktig?
Jag blir alltid imponerad av författare som lyckas göra det allra mest vanliga och vardagliga engagerande och intressant. Johanna Lindbäck brukar inte dra på den stora dramatiken och det gör hon inte här heller, utan håller sig till tystnaden kring köksbord och mellan vänner. Det kunde ju vara värre för John. Han har kompisar, hans föräldrar är någorlunda civiliserade mot varandra och fortfarande väldigt måna om honom. Men ingenting är kul längre och hans oro och ensamhet sipprar ur sidorna på ett sätt som är svårt att värja sig mot.
Det är där Lindbäck har sin styrka: i den absolut trovärdiga skildringen av vardagligt samspel och i de naturliga, träffsäkra dialogerna.
Jag förstår precis när John och hans vänner kommunicerar med blickar och när John ser på sina föräldrar och analyserar detalj i allt de säger och gör mot varandra.
Samtidigt kan Som om jag frågat bli bitvis seg när John och hans nära puttrar på med tystnad och irritation och jag kommer på mig själv med att önska att någon skulle göra något helt galet, bara för att bryta av.
Det är en orättvis önskan: den är inte den typen av bok, och borde inte vara det heller.
Men den skulle kunna bränna till lite oftare.