Ett samtal på lika villkor har enkla spelregler. Vi ger något till någon annan – och vi vill att vår motpart ger lika mycket tillbaka. Denna vilja att vara öppen och dela med sig är den viktigaste komponenten i en fungerande tvåvägskommunikation. Annars förvandlas samtalet omedelbart till en monolog, varpå andra partens engagemang sjunker avsevärt.
När den sociala medieboomen tog ordentlig fart för åtta år sedan, stod det klart att just samtal och öppenhet skulle bli en knäckfråga för medieföretagen – om de ville behålla och utveckla relationerna med publiken i en digital miljö. Nyligen berättade medieanalytikern Olle Lidbom på sin blogg Vassa Eggen om varför han blev kickad som ledamot av Granskningsnämnden 2009. Ett av skälen var att han hade bloggat om besluten nämnden tagit. Efter några månader av öppenhet blev han kallad till enskilda samtal med nämnde ordförande och vice ordförande: ”Deras mål var att stoppa mig från att blogga eftersom de menade att jag skapade en transparens som är skadlig för nämndens trovärdighet´. Med andra ord: om allmänheten fick en förståelse för hur vi arbetade skulle respekten för nämnden och dess trovärdighet raseras. Jag svarade att min inställning är den motsatta: endast med öppenhet och transparens kan man bygga trovärdighet.”
Nu var det nog inte en slump att Olle Lidbom gick in i uppdraget med ett öppenhetsperspektiv just 2008, då transparensen stod som allra högst i kurs. I efterhand är det tydligt att mediehusens period med strävande efter äkta öppenhet, publikdelaktighet och frihet för alla medarbetare att prata om verksamheten blev kort. Idag är vi i stora drag tillbaka där vi var från början, med slutna redaktioner där kommunikationen utåt visserligen förs via bloggar, Facebook och Twitter, men där det framförallt är chefredaktörerna som för ett slags monolog och där medarbetarna bygger varumärken genom att pusha ut sina egna texter.
Ingenstans är detta så tydligt som i frågan om den ekonomiska krisen. I en transparent kultur hade naturligtvis det största strukturdilemmat sedan dagstidningarnas födelse diskuterats öppet. Men oavsett hur många som just nu får gå från redaktionerna, så är det i stort sett knäpptyst.
Journalisterna har lärt sig att skilja på privata och offentliga diskussioner – de har förstått att en transparant diskussion om nedskärningarna och dess konsekvenser inte tillåts. Att klampa in i en sådan kultur och förespråka öppenhet är alltså ännu mer otänkbart idag än 2008. Genom hela mediehistorien har frågan om vem som får prata om vad alltid varit den mest laddade. Trots alla våra nya digitala vanor är den det fortfarande, även bland journalister.