Den efterlängtade sommaren tycks bli blöt. I maj regnade det 19 av 31 dagar och nu ser vi semestern rinna ner i gatornas avloppsbrunnar. Men i kulturen är regnet betydligt mer dramaturgiskt intressant än en strålande sol. Som Bright eyes-sångaren Conor Oberst sjöng med darrande stämma: "För att någonsin kunna växa måste dina ögon regna ibland". Utan regn står vi stilla, marken slutar gro och tanken likaså.
Regnet kan ses som en renande kraft som lämnar huden ren och sinnet klart. I regnet ser vi plötsligt det som legat dolt under damm och smuts. På ett särdeles grymt sätt enligt TS Elliots berömda dikt "Det öde landet" där vårregnet är ett störande element som väcker den vackert slumrande världen från dess dvala, tvingar den tillbaka till livet.
April är grymmast av månaderna - driver
syrener fram ur de döda markerna, blandar
begär och minne, kittlar
dova rötter med vårregn
På film är regnet tacksam rekvisita, inte minst för att förstärka en känsla och förmedla en karaktärs inre sinnesstämning. Visst hade "Broarna i Madison County"-scenen där Robert ser sin Francesca för allra sista gången inte gjort lika ont utan den där grå störtskuren. I "In cold blood"(1967) finns en klassisk scen där den dödsdömde mördaren strax innan sin avrättning anförtror en medfånge om sin olyckliga relation till fadern. Utanför fönstret öser regnet ned, och rännilarna utmed glaset speglas i mannens ansikte likt tårar som faller nedför hans kinder.
Regnet bär också på grymma och olycksbådande föraningar. Ingenting kan likt ett kraftigt regnoväder signalera att det är onda saker i görningen. När dropparna börjar smattra över Bibelns Noa vet han att människans och världens slut har kommit. Och smaka på dessa rader:
"Det var en mörk och stormig natt; regnet föll i floder, förutom då det med ojämna mellanrum avbröts av våldsamma vindbyar som svepte längs gatorna."
Inledningen till Edward Bulwer-Lyttons roman "Paul Clifford" har dock parodierats för sitt övertydliga sätt att låta vädret sätta stämningen (frasen har också gett upphov till en tävling om sämsta inledningen till en roman). Ändå ser vi ofta liknande exempel. I filmatiseringen av "Sagan om de två tornen" står människor och alver uppställda i väntan på invasion och förgörelse i form av tio tusen annalkande orcher. Så när fiendearmén står där framför dem och ingenting kunde se mörkare ut börjar också regnet att falla. Hårt och skoningslöst.
Men i det våldsamma och hotfulla regnet finns den förlösande kraften. Som allra mest tryckande är regnet då det ligger bundet i tjocka mörka moln, i kvav värme som en dunkande huvudvärk. Hur befriande är det inte när kedjorna sprängs och himlen öppnar sig i dån och blixtar. Den kanske mest fantastiska regnscenen hittas i "Nyckeln till frihet" (1994). Oskyldigt dömde Andy kryper genom gyttjan i ett avloppsrör, från fängelset ut i friheten, för att slutligen slita av sig fångdräkten och sträcka upp armarna mot den öppna skyn. Han låter åren av smuts och förnedring sköljas bort av regnet.
Det svenska sommarregnet kan kanske inte liknas vid ett vildsint utbrott. Snarare är det ett stilla grått strilande som vittnar om förlorad sommar men också förhoppningen om en ny och vackrare dag. I "Farväl till vapen", där regnet spelar en viktig roll, ska Hemingway ha testat 47 olika avslutningar. Till sist valde han denna: “After a while I went out and left the hospital and walked back to the hotel in the rain.”