I Márquez värld är inget definitivt

”Vad är det här?” frågade min mamma och pekade på traven med böcker som jag någon timme tidigare mödosamt hade valt ut och staplat på mitt skrivbord. ”Det är böcker som jag ska ta med mig till Sverige”, svarade jag. ”Kommer inte på fråga”, sa mamma bestämt. ”Vi ska ju åka buss och tåg genom halva Europa och båt och gud vet vad och vet du hur mycket böcker väger? Det går inte.” ”Men vad ska jag läsa när vi är i Sverige? Tre månader är hur lång tid som helst”, protesterade jag. ”Du får ta med dig en bok”, sa mamma. ”En bok.”

Att vi över huvud taget skulle åka någonstans kom som en chock för både mig och mina syskon. Visserligen hade vår stad i mellersta Bosnien blivit drabbad av ett par strider, men för tillfället var det lugnt och kriget kunde ta slut vilken sekund som helst.

Det enda vi behövde göra var att ha lite tålamod och hålla ut, trodde jag. Sedan skulle våra liv återgå till det normala. Vi skulle gå i skolan igen, pappas numera ständigt sammanbitna min skulle smälta bort och återgå till den lugna som jag var van vid, vi skulle ha sommarlov som innan, semestra vid Adriatiska havet som innan, jag skulle gå klart gymnasiet, läsa vidare, bli journalist och författare. Allt skulle lösa sig.

Men en novembereftermiddag kom min pappa hem med ett uttryck i sitt ansikte som var mer sammanbitet än någonsin. Det var tydligt att han hade dåliga nyheter. Han och mamma hade ett långt samtal i köket, och till kvällen berättade de för min bror, min syster och mig att vi tre och mamma skulle åka till vår faster i Sverige. Avresan skulle ske snart, redan om tre dagar. Vi skulle vara där i några månader, kanske tre, försäkrade de, tills allt hade lugnat ner sig och sedan skulle vi åka tillbaka, återförenas med pappa och allt skulle vara som vanligt igen.

En enda bok. Hur skulle jag välja? Tre månader var lång tid, så de tunna diktsamlingarna var först att åka ut. Dessutom hade jag läst dem redan, så jag kunde klara mig utan dem ett tag. Hur jag tänkte sedan minns jag inte men jag minns att den bok jag till slut valde var Hundra år av ensamhet.

Varför valde jag just den? Hade jag läst första sidan och undrat hur det skulle gå för överste Aureliano Buendía? Vad hade han gjort för att hamna inför exekutionsplotunen? Och varför var dagen då hans far tog honom med för att visa honom isen så speciell? Eller var det möjligen titeln som tilltalade mig? Nu när jag fick säga hejdå till pappa, moster, mormor, morfar, farmor och alla mina vänner var kanske hundra år av ensamhet något jag kunde relatera till. Eller var det blott bokens tjocklek som fällde avgörandet? Jag vet inte.

När vi kom till Ystads hamn möttes vi inte av min faster och hennes man som vi hade trott, utan så fort vi klev av båten dök personal upp och visade oss till en lagerlokal där flyktingar väntade på transport till flyktingförläggningar. Jag såg mig omkring och kunde inte försonas med tanken att vi var flyktingar. Hallå, hallå, vi är inte på flykt, vi ska bara besöka vår faster en tid, vi är inte på flykt, ville jag säga till någon, men jag visste inte till vem och jag visste att det inte tjänade någonting till.

Några timmar senare kom en buss och körde oss till flyktingförläggningen i Märstas industriområde där vi skulle vara tills vidare. Alldeles bakom knuten låg en av norra Europas största flygplatser och medan jag hörde flygplanen som tog folk till alla möjliga håll på jorden önskade jag att jag levde i en annan värld. Så jag försvann in i boken.

Nu, arton år senare minns jag att bokens värld tröstade mig, men jag minns inte vad det var med den som gjorde det eller på vilket sätt.

Kanske låg trösten i att det oåterkalleliga många gånger visade sig vara återkallerligt. Som när alla i byn drabbades av en obotlig sjukdom som de sedan magiskt blev botade ifrån. Eller när de ständiga nyheterna om överste Aureliano Buendías död aldrig visade sig vara sanna. Eller när folk dog men envisades med att komma tillbaka.

Kort efter att vi hade lagt till i Ystads hamn blossade hårda strider upp i vår stad. Alla telefonlinjer bröts och vi visste ingenting om vem som levde och vem som dog. Det enda vi visste var det som nyheterna berättade - att läget var kritiskt. Och medan detta pågick var det förmodligen skönt att läsa om en värld där ingenting var definitivt. Tänk om vårt krig också var återkallerligt. Tänk om det skulle finnas en formel som likt Melquíades dryck skulle väcka alla ur vansinnet och få livet att återgå till det normala. Var det detta tänk om som gav mig tröst?

Eller var det möjligen så att Márquez oemotståndliga berättarglädje fick mig att känna närhet till mina hemtrakter? Jag hade växt upp med en morfar som gärna berättade historier med magiska inslag. De kunde handla om män som bar hästar på sina axlar, om någon som vände ut och in på en varg, om någon som blev beskjuten och räddade sig genom att gapa så kulan åkte in genom munnen och ut genom nacken och alla andra omöjliga saker som han ofta berättade som om de hade hänt honom själv.

Eller var det helt enkelt så att boken tröstade mig just för att den erbjöd en annan värld? Visserligen var också bokens värld drabbad av krig och olycka, men kanske fann jag en tröst i tanken att åtminstone denna värld aldrig kunde bli outhärdlig, för jag hade alltid makten att lägga den på hyllan.