I Leipzig knycks inga böcker längre

UNT:s Bo-Ingvar Kollberg skriver från bokmässan i Leipzig.

Foto:

Kultur och Nöje2008-03-18 09:18
Bo-Ingvar Kollberg
På DDR-tiden och när östra Tyskland var ett kommunistiskt land blev många böcker på den årliga bokmässan i Leipzig stulna. Det var ett sätt att komma över annars förbjudna titlar. Deltagande förlag från Västtyskland såg genom fingrarna. Det var ett sätt för dem att finna nya läsare. Stasi och den vanliga polisen var desto mera uppmärksamma. Den som ertappades kunde få böta 70 mark. Det var den dubbla hyran för en vanlig bostad. Dessutom försökte hemliga polisen utnyttja hållhaken till att värva nya agenter. Ändå var det många som tog risken. Framför ögonen låg böcker som annars tullen eller postverket tog i beslag, om någon försökte sig på olaglig införsel för att undgå censuren. Det myntades ett begrepp för det här sättet att knycka böcker. Det kallades att köpa böcker med femfingrars-rabatt.
Bokmässan i Leipzig, som är en årligt återkommande begivenhet i mars varje år, öppnades i förrgår och torsdagen var första dagen för allmänheten. Den är inte lika stor som sin motsvarighet i Frankfurt, men ändå så omfattande att Göteborgsmässan ett par gånger skulle få plats. De bägge mässorna i Frankfurt och Leipzig brukar ses som varandras syskon. Den förra handlar vid sidan av alla öppna program om de internationella bokförlagens möjligheter att utbyta licenser och utgivningsstillstånd. I Leipzig ligger tyngdpunkten förutom vid den aktuella tyska bokutgivningen på ett färre antal besök utifrån. Men barn- och ungdomsböckerna har en framträdande plats, liksom den central- och östeuropeiska litteraturen och på senare år även den rikhaltiga utgivningen av hörböcker. Temaland detta år är Kroatien. Sammantaget deltar i årets mässa 2 300 utställare från 36 länder. 1 500 författare finns med i nästan 2 000 programpunkter.

Höjdpunkten under torsdagen var utdelandet av bokmässans priser i kategorierna översättare, fackböcker och skönlitteratur med fem deltagare i varje. Översättarpriset gick till Fritz Vogelgsang som från gammalkatalanska överfört Joanot Martorells Romanen om den Vita riddaren Tirant lo Blanc till tyska, ett mastodontarbete på flera tusen sidor. Fackboksutmärkelsen tillföll Irina Liebmann. Hon har skrivit en biografi om sin pappa Rudolf Herrnstadt, som var en av dem som tillbringade krigsåren i Moskva och återvände 1945 för att bygga upp arbetar- och bondestaten Östtyskland. Herrnstadt, som var journalist råkade dock snart i onåd, när Walter Ulbricht i honom såg en farlig konkurrent. Med benämningen "partiets fiende" fråntogs Herrnstadt alla uppgifter och fick sedan leva i en skuggtillvaro. Liebmanns bok är ett mellanting av biografi, dokumentär och personligt reportage och går på så sätt att räkna in i en litterär genre, som är på frammarsch också i Sverige.

Det skönlitterära priset fick Clemens Meyer för novellsamlingen Die Nacht, die Lichter (Natten och ljusen). Den innehåller 15 berättelser som alla skildrar livsdrömmar som strandat och människor som kämpar med sina liv ur olika underlägen. Ofta är det hemlösa drömmare som är hänvisade till sina förlorade illusioner. Det är en bok som träffsäkert återger stämningar i vår tid, när den spänner över ett brett spektrum från människokärlek till dödsdrift, som jurymedlemmen Ina Hartwig sade i sin presentation. Kanske också en samtysk upplevelse efter återföreningen för dem som har sin bakgrund i gamla Östtyskland, kunde man tillägga. Det var dock ingen tvekan om att Clemens Meyer, som levt en stor del av sitt liv i Leipzig var ett populärt val. Jublet ville inte tystna, när pristagarens namn lästes upp. Både fackbokspriset och den skönlitterära utmärkelsen tillföll alltså före detta östmedborgare. Kanske ett tecken så gott som något på hur långt återföreningen av Tyskland har nått.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!