I huvudet på Fredrik Ullén - pianist och forskare

Humorparet Hasse och Tage lät oss se in i "huvet" på en gammal gubbe. Regissören Spike Jonze och manusförfattaren Charlie Kaufman lät oss stiga in i John Malkovichs skalle. Allt för vårt nöjes skull och med små kickar åt nutida samhällsföreteelser. När pianisten och hjärnforskaren Fredrik Ullén med magnetkamerans hjälp tar sig in i hjärnan, är han på jakt efter musiken, musikaliteten, och den eventuella kopplingen mellan pianistiska prestationer och andra, intellektuella, färdigheter.

Han har undersökt professionella pianister, utbildade vid musikhögskolor, och sett att nervsignalerna i deras hjärnor har fått snabba och breda "motorvägar" att ta sig fram på. Särskilt hos de pianister som började spela som små barn.
När vi möts i hans tjänsterum på Karolinska institutet i Solna, där han är docent i neurovetenskap, plockar han fram bilder på hjärnan i sin dator och säger att det nog är möjligt att också andra former av tidig träning än pianospel och annan instrumentalism, kan ge cerebrala motorvägar.
- Idrottsmän till exempel. Jag funderar just nu över att samarbeta med Idrottshögskolan om ett projekt...

Myelin heter ämnet, som omger nervfibrerna där impulserna tar sig fram, en vit substans, som alltså de undersökta pianoproffsen har extra mycket av, jämfört med vanligt folk, som varken har tränat det ena eller andra särskilt systematiskt i barndomen.
Fredrik Ullén och hans forskargrupp har nyss avslutat den första studien i världen av vad som händer när en professionell pianist ligger i en magnetkameras stora magnetfält och improviserar musik på en specialbyggd liten klaviatur - jämfört med vad som händer när han/hon senare spelar upp det improviserade stycket igen, nu som ett memorerat stycke.
- Vi såg skillnader. Mycket mer aktivitet under den kreativa processen än under upprepandet.

Aktiviteten sker i den högra delen av pannloben. Det verkar som om skapandet har ett område där, säger Fredrik Ullén.
Själv får han ofta översvallande beröm av musikkritikerna, när han ger sin pianokonserter. Han är känd för att hitta framkomliga vägar i så kallade ospelbara styckens försåtliga snår av nottecken. När han konsertdebuterade i New York med Ligetis etyder 2001 kallade recensenterna hans tolkningar och själva fingerfärdigheten fantastiska och spektakulära.
Man kan anta att aktiviteten i hans pannlober är hög. Både till höger och vänster. När han hade tagit studenten, som 17-åring, gick han parallellt på Karolinska institutet och Musikhögskolan och blev alltså både hjärnforskare och konsertpianist.

Fredrik Ulléns pianoträning från fem års ålder kan mycket väl ha spelat roll för hans intellektuella förmåga. I sin forskning driver han tesen att tidigt strukturerat pianospel (eller liknande aktiviteter) påverkar hjärnans utveckling positivt också i övrigt.
Där har han stöd bland annat från USA, där en undersökning visar att pianoundervisning i 36 veckor av barn i skolstartsåldern höjde deras IQ jämfört med en jämförelsegrupp, som fick klara sig utan extra resurser. En annan grupp, som fick träna drama, höjde sin sociala förmåga.
Fredrik Ullén är medlem av Prometheus Society, föreningen för folk med IQ, intelligenskvot, över 164. (Medel-IQ i riket är 100.) Detta är ingenting han själv tycker är viktigt att tala om, men uppgiften finns på nätet och han medger att det är på det viset.

Men han berättar hellre om musikens roll i sitt liv.
- När jag var fem år ville jag börja spela piano. Helst ville jag bli tonsättare. Jag skrev noter lite hur som helst över hela notpapperet i början.. Så småningom började de bli spelbara. Men i 15-årsåldern lade jag av, berättar han.
Pianospelet och en del orgelspel tog helt över hans intresse. På den vägen är det.
Uppsalapubliken mötte Fredrik Ullén i början av 2000-talet då han spelade dubbelpiano med Mårten Landström i Carmina Burana.
Kommande höst skall han föreläsa om hjärnan och musiken och ge en specialkonsert vid Peter Nilson-seminariet i Lövstabruk.
- Jag är jätteintresserad av komponerade program där jag ställer samman klassiska romantiska verk med nyskriven konstmusik så att själva konserten blir en stor komposition, säger han.

Innan jag ska lämnar Karolinska institutet och fara tillbaka till UNT, frågar jag vad musikalitet egentligen är.
- Gehör, rytmkänsla och fraseringskänsla, säger han, men lägger i samma andetag till att det förstås är mer komplicerat än så. En kombination av många faktorer. Och något som inte är statiskt utan går att öva upp.
Att några av alla barn, som tar pianolektioner som små, blir skickligare än andra - vad beror det på?
En väl utvecklad hörselbark(stället i hjärnan där hörselfunktionerna är lokaliserade) ger bra grundförutsättningar för ett gott gehör och underlättar för barnet att lära sig spela. Flitigt spelade pianoläxor utvecklar gehöret och motoriken.
- Alltså ett samspel mellan gener och praktik, säger Fredrik Ullén och förespråkar ett hyfsat mått arbetsdisciplin för de musicerande barnens del.
Men varför musiken finns, hur den började, vet forskarna inte.
- En teori är att musiken utvecklades parallellt med språket. Den finns ju där i satsmelodin. Se bara på samspelet mellan mor och spädbarn... Hos naturfolken förekommer musiken i rituella sammanhang och har en sammanhållande effekt, som kan vara en evolutionär förklaring till att musiken har utvecklats. En annan teori är att musiken från början kan vara ett medel för mannen att demonstrera sina överdådiga gener för att locka till sig kvinnor.
- Se bara på alla rockstjärnor och deras groupies...
Själv lever Fredrik Ullén dock ett mer strukturerat liv med forskning, pianokonserter, celloundervisande hustru och två musicerande barn.

En av höjdpunkterna i hans tillvaro är episoder av "flow", upplevelsen av att vara i ett flöde, som inträffar när själviakttagandet är bortkopplat.
- Det kan ske när jag ger en konsert. Men också när jag analyserar data eller skriver en artikel. När uppgiften är lagom svår och tar all uppmärksamhet.
Då förändras tidsupplevelsen, kreativiteten frisätts, och toner och tankar flödar.
- Och man känner lycka!