I Haseks fotspår i Böhmen
KRÖNIKA. "Vår resolut förklarade kärlek till Jaroslav Hasek och hans odödliga figur öppnar strax alla dörrar, eller rättare en bakdörr som genom de mörka köksregionerna leder in till den legendariska ölstugan," skriver Lars Lambert.
Lars Lambert
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I Lipnice är utomhusserveringen till U Césky Koruny, ölkrogen där Jaroslav Hasek satt i slutet av sitt liv, under ombyggnad inför sommarsäsongen. Två kraftiga män lägger plattor under överinseende av en stilig kvinna, som säger att det är stängt och hänvisar oss till en annan pivnice en bit bort. Vi förklarar att det primära just nu inte är öl, vi har kommit för Hasek och den tappre soldaten Svejk, vårt mål är just denna pivnice.
Vår resolut förklarade kärlek till författaren och hans odödliga figur öppnar strax alla dörrar, eller rättare en bakdörr som genom de mörka köksregionerna leder in till den legendariska ölstugan, som halvvägs är ett museum. Väggarna är tapetserade med svartvita bilder från Haseks liv och affischer föreställande Svejk. Strax sitter vi vid var sin bägare sval tolvgradig Urquell. Det visar sig att vår värdinna, Zdena, är ingen mindre än Haseks svärdotter i andra led, gift med sonsonen Richard. Hon förevisar platsen där författaren brukade sitta och vi underlåter inte att provsitta stolen.
Haseks liv var kort men innehållsrikt. Sin tidigt utvecklade kärlek till det tjeckiska ölet tycks han ha ärvt av fadern som dog alkoholiserad när sonen var tretton. I ständig opposition relegerades han ur skolan, demonstrerade mot den habsburgska monarkin, haffades ideligen av polisen för fylleri och oanständighet. Medlem av Pragbohemen excellerade han i anarkistiska upptåg, ett var bildandet av Partiet för moderata framsteg inom lagens gränser, en drift med den försiktiga tjeckiska självständighetsrörelsen. Ett tag var han redaktör för en tidning för djurvänner som raskt omvandlades till en skämttidskrift. En födkrok var försäljning av stulna hundar som med färgade pälsar och förfalskade stamtavlor förvandlats till rashundar.
Under första världskriget var den ombytlige Hasek först frivillig i österrikisk-ungerska armén, deserterade sedan till den tjeckiska legionen för att slutligen ansluta sig till Röda armén, där han under en kort period som nykter renlevnadsman avancerade till kommissarie. Allt gav stoff till Svejks äventyr under världskriget, den lika muntra som svidande vidräkningen med militarism, översitteri och allmän idioti, vars slugt subversive antihjälte blivit lika odödlig som Robinson Crusoe eller Sherlock Holmes.
Återkommen till Prag återupptog Hasek skrivande och supande. Vännerna tyckte att han behövde arbetsro och satte honom på tåget till Lipnice. Det var här, i en by med några hundra invånare, som han tillbringade halvtannat år, skrivande på sitt mästerverk. Efter att ha konsumerat enorma kvantiteter av det lokala ölet, spetsat med slivovic, dog han mitt i arbetet av en hjärtattack i kombination med tuberkulos och skrumplever. Han var 39 år och vägde 125 kilo.
Vi vandrar ut i vårsolen, hänförs av utsikten upp mot borgruinen från 1200-talet och ner mot Sázavudalen på vår korta väg till det lilla hus som Hasek förvärvade strax före sin död och som i dag är museum. Där finns förutom författarens enorma filtade stövlar och andra persedlar mängder av fotografier och dokument, upplagor och översättningar av Svejk, till och med ett häfte av den svenska Slavisk kulturrevy från 1980-talet. Haseks byst står tvärs över vägen. När vi rundar av med en promenad upp till graven på den lilla kyrkogården ovanför ölstugan stöter vi på en skulptur av författaren i helfigur och king size, sannerligen en postum triumf.