I friläge

Tyskland har ett gott öga till sina klassiker och hos flera förlag är imponerande utgivningar på gång. Även dagstidningarna har inlett egenproducerade bokserier med författare, som är värda nya läsare. Man väljer ur förra århundradets bokskatt. Goethe hör självfallet också till dem man återvänder till, men från andra utgångspunkter än för att underblåsa den diktarkult som en gång fanns. Flera program under bokmässan i Leipzig hade Goethe som tema, men då ur ett förmänskligat perspektiv. Därifrån är steget inte långt till den roman av Martin Walser, som är en av de titlar som kommit att väcka mest uppmärksamhet under den tyska bokvåren. Ein liebender Mann heter den och skildrar den 73-årige Goethes uppflammande kärlek till den drygt 50 år yngre Ulrike von Levetow. Den åldrade diktaren, som vid den tidpunkten var änkeman, friade. Men hans propåer avslogs. Händelsen mynnade ut i en av Goethes mest beundrade dikter, den 1823 tillkomna Marienbader Elegie, som fått sitt namn efter kurorten i nuvarande östra Tjeckien där händelserna ägde rum. Walser berättar i sin roman om mötet, fyller på med sin diktarådra där källorna är bristfälliga, och har skapat ett porträtt av sin store landsman och kollega som lovordats i alla läger. Walser har därmed också återfått sin ställning i det främsta tyska litterära ledet.

Uppmärksammad, men av helt andra skäl, har också översättningen från franskan av Jonathan Littells Die Wohlgesinnten blivit. Littell har här levt sig in i en fiktiv SS-man, kallad Max Aue och dennes agerande under krigsåren. Det är en brutal, grym, frånstötande och nästan outhärdlig bok, berättad i jag-form och fylld av vad en människa är förmögen till av ondska. Romanen bygger på historiska och dokumentära källor men har åtskilliga brister i den litterära gestaltningen. Det gäller också människoteckningen som många betraktat som alltför klichéartad. Liksom att Littell alltför genomskinligt använt sig av några av de vanligaste myterna från den grekiska antiken när han skriver om incest och föräldramord. Knappast lär den komma upp i de höga försäljningssiffrorna den erhållit i Frankrike, men rabalder och uppmärksamhet har den väckt och fått.
Livet i den gamla Tyska Demokratiska Republiken har avsatt flera nya böcker och var även ett tema på Leipzigmässan. Den med Preis der Leipziger Buchmesse 2008 belönade fackboken av Irina Liebmann, Wäre es schön? Es wäre schön! togs upp i många seminarier. Boken berättar om författarinnans pappa, Rudolf Herrnstadt, som var ledande partiideolog och tillhörde högsta partitoppen innan han uteslöts ur partiet. Ändå fortsatte han resten av sitt liv att tro på idéer och ett system som inte ville veta av honom. En bokmässeförfattare som stod för en liknande lojalitet var den under DDR-tiden mycket uppburne Herman Kant. Att han fortfarande har en framträdande plats i mångas hjärtan märktes inte minst av alla applåder som kom honom till del i det återblickande och mycket välbesökta seminariet. För Kant hade den marxistiska klassanalysen av samhället uppenbarligen inte förlorat sin lockelse eller aktualitet.

Vad ett sådant synsätt ledde till i hans egen enpartistat och diktatur ville han dock inte gå in på. Även teatermannen Thomas Langhoff, chef på Deutsches Theater under en tioårsperiod efter Tysklands återförening, talade i ett mässprogram om sina östtyska rötter. Langhoffs föräldrar, som överlevt Hitleråren i exil, var också de teatermänniskor och de höll fast vid sin övertygelse om socialismens överlägsenhet trots att verkligheten talade ett annat språk. Lite märkligt kan man kanske tycka att 68-åren fick så starkt genomslag och sådana emellanåt brutala uttryck i det västtyska samhället, när de berörda bara behövde titta över muren till grannen för att se idéerna omsatta i praktik.

Historikern Götz Aly har skrivit om detta i sin bok Unser Kampf 1968, där han redan i den kluriga boktiteln spårar en fortsättning på de fascistiska tendenserna i den berömda ungdomsrevolten. Peter Schneider, som deltog i ett av de många seminarierna med anledning av att 40 år förflutit och mera än de flesta förknippas dessa skeenden, ville se fenomenet huvudsakligen ur ett privatpsykologiskt perspektiv. Som en uppgörelse med fäderna som aldrig berättat om sina upplevelser från krigsåren och överlag med allt som gömts undan i tystnad. Själv tillhörde Schneider, som givit ut boken Rebellion und Wahn, aldrig någon av de militanta falangerna, något som väl förklarar hans avspända förhållningssätt till erfarenheterna från de här åren. Fortfarande har han dock publikens öra att döma av trängseln kring hans framträdande.

I friläge

UNT:s Bo-Ingvar Kollberg skriver om bokmässan i Leipzig.