I friläge: Kulturens och ordens värde i Waltic
De pågående framstötarna i Sverige för att montera ner den seriösa kulturen och göra populistisk underhållningssoppa av alltsammans hade kunnat vara ett tema i den pågående världskongressen Waltic 2008 i Stockholm, vars syfte är att vara en gemensam manifestation för ordens värde och de mänskliga rättigheterna.
Foto:
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tyska Goethe-Institut i Stockholm invigde i tisdags kväll, som en del i Waltic, en utställning med namnet Der andere Blick. Den handlar om kulturell mångfald i den tyska samtidslitteraturen och innehåller böcker av 24 invandrarförfattare, bland vilka de flesta bytt språk eller är födda på annan plats än i sitt nuvarande hemland. Det är viktigt, påpekade institutets Mareike Röper i sitt inledningsanförande, att inte bara flykttemat hos de här författarna uppmärksammas. Deras diktning spänner över ett betydligt vidare fält än så. Man kom att tänka på vår egen Theodor Kallifatides, vars författarskap sedan länge är integrerat i den svenska litteraturen. Rita Tornborg med polskt ursprung är ett annat framgångsrikt namn. Man kunde också nämna den i Sigtuna bosatta Waltraut Pettersson med rötter i tyska Pommern.
Till de författare vilkas böcker visas i utställningen hör ungerskfödda Zsuzsa Bank, vars Simmaren finns på svenska och är en av mina stora läsupplevelser från senare år. Vidare Wladimir Kaminer som i sin översatta Militärmusik skojar hejdlöst med det sovjetiska systemet. Terezia Mora finns inte på svenska men är en av de mest begåvade i den unga tyska litteraturen. Tysk-bosniske Sasa Stanisic berättar i Farfar upp i graven i överdådig form om ett mycket allvarligt ämne, inbördeskriget i Bosnien. Selim Özdogan, Ilja Trojanow och Feridun Zaimoglu är några av de övriga författarna som de senaste säsongerna varit nominerade till flera av de mest prestigefyllda tyska litterära utmärkelserna.
Ett par av författarna deltog i det efterföljande litteraturprogrammet. Den språkligt superbegåvade Yoko Tawada kommer från Japan. Det var inte miljöskäl som fick henne att ta tåget när hon 1979 lämnade sitt hemland. I stället valde hon Transibiriska järnvägen för att få färdas så långsamt som möjligt och ge kroppslig förankring åt den Dostojevskijstämning hon kommit i kontakt med i den ryske mästarens romankonst. I dag är hon bosatt i Berlin och skriver på både japanska och tyska. Utöver frågorna om vari en mänsklig identitet består och vilka öppningar, förvandlingar och möjligheter nya identiteter medger är just tyska språket ett framträdande tema hos henne.
När Mareike Röper introducerade kvällens andra tyska författare, Herta Müller, tog hon fasta på "den främmande blicken", ett uttryck hos Müller som bland annat betecknar de villkor som gäller en författare som flytt från en diktatur. I Müllers fall var det Ceaucescos Rumänien och det politiska förtryck, de kränkningar och den övervakning som utövades av landets hemliga, kommunistiska polis. Det är erfarenheter som aldrig släppt taget och vilkas inverkan fortsätter att påverka det mesta i hennes eget liv. Men de lyckades inte göra henne galen vilket de väl hoppades, förklarade författaren, som ägnat merparten av sin diktning till att försöka förstå vad som hände.
Det är inte svårt att inse att avståndet är milsvitt mellan en sådan seriös kultursyn och de lättuggade, infantiliserande underhållningsideal som råder i dagens svenska samhälle.