GUNNAR CARLSSON: I filmens sköna värld

Att växa upp på 1950-talet innebar en värld utan tv, den kom i skarven till 60-talet. På 50-talet var det bio som gällde. Det började för min del med att min ömma moder satte mig och min lillebror som knattingar i filmklubben på Domkyrkans församlingshem i Linköping.

Snart kunde vi själva traska ned till centrum och söndagseftermiddagens matiné, ibland med vår storebror som ledsagare. Om vi höll klaffen, fick vi följa med honom på något rafflande indianäventyr som Den siste mohikanen i stället för den barnfilm som var tänkt.
Biljetten kostade 75 öre. Var det ett tecknat förspel utbröt jubel i salongen, tecknad film var ovanlig. Biobiljetten veks dubbel och revs en bit på mitten. Sedan blåste man i den och fick fram ett visslande, skärande ljud.
En gång följde min mor med mig och såg Disneys Peter Pan. Efteråt sade hon:
- Det var ett förskräckligt oväsen i publiken.
- Det var väl inget, det brukar vara mycket värre, svarade jag som ännu trodde att ärlighet var det som gällde i denna världen.

Med 1960-talet kom tv. Vi översköljdes plötsligt av rörliga bilder. För yngre är det i dag svårt att tänka sig tiden före tv-explosionen. Men det fanns bara en kanal och alla såg samma program och kunde kommentera dem i plugget.
Trots undergångsprofetiorna levde filmen levde. Visst dominerade den amerikanska filmen redan då, men för en kulturmupp fanns ju Antonioni och Ingmar Bergman.
På gymnasiet kom jag med i styrelsen för stadens filmstudio. De äldre herrarna lyssnade tålmodigt till mina djupsinniga utläggningar som jag säkert hade snott från någon artikel av Stig Björkman i filmtidskriften Chaplin.

Under 60-talet sköljde också den nya franska vågen över oss. Jag höll på att drunkna i den. Nu var det Godard men framför allt François Truffaut som blev husguden. Mitt tonårsrum var fullklistrat med stora bioaffischer som jag tiggt mig till.
Kärleken till filmen har svalnat något med åren.

Ingmar Bergman sade någon gång att kinematografin var 1900-talets gåva till mänskligheten. F-n trot.
Filmen är den mest känslosamma konstformen. Den är dyr att producera och därför den mest kommersiella konstarten. Film är behaglig verklighetsflykt och den kräver ofta lite av åskådaren.
I sina bästa stunder kan filmen ändå förena en rad konstarter, ja smälta dem samman till något helt nytt. Men alltför sällan blir intrycken bestående. Ja, jag vet, undantagen äro många.

Gunnar Carlsson: I filmens sköna värld

KRÖNIKA. "Trots undergångsprofetiorna levde filmen levde. Visst dominerade den amerikanska filmen redan då, men för en kulturmupp fanns ju Antonioni och Ingmar Bergman", skriver Gunnar Carlsson.