”Vi som bor här är en annan sort, en klass för oss själva.” Så beskriver en kvinna vad det innebär att vara Djursholmsbo i företagsekonomen Mikael Holmqvists bok ”Djursholm. Sveriges ledarsamhälle” (Atlantis) som har uppmärksammats stort under sommaren.
Hans tes är att djursholmarna har känslan av att det är någonting ”speciellt och annorlunda” med dem. De är väl medvetna om sitt värde. Ändå verkar de, i vissa sammanhang och med vissa personer, ligga lågt med var de bor. Det kan ses som ett sätt att tona ner privilegier? ekonomiska, boendemässiga, sociala. Och som en strategi för att inte få sin klassposition ifrågasatt.
En av de stora tillgångarna med Holmqvists bok är att han synliggör de strategier som elitgrupper har. En annan att självsegregeringen visas som det samhällsproblem den är. Holmqvist beskriver hur en som arbetat i många år i Djursholm men inte bor där själv beskriver platsen: att ”flytta till Djursholm är delvis att flytta från samhället. Man kan känna en stark alienation gentemot det övriga samhället här. Att bo här, är ett sätt att inte behöva vara med i samhället, eller leva i ett annat samhälle”.
De boende i Djursholm särbehandlas också av myndigheter. En polis kallar till ”möte” och inte till förhör när det är Djursholmsungdomar som gjort något. Det blir smidigare så. En handläggare på Danderyds kommun berättar att kommunen är ”flexibel” när det gäller de krav som ställs för att få kommunalt stöd: ”Regelboken kräver till exempel att man måste skriva in sig hos arbetsförmedlingen. Det är en helt ny värld för dem.” Så de ser helt enkelt mellan fingrarna: ”Danderyds kommun tvingar knappast en Djursholmsfru att bosätta sig i Skärholmen i en hyresrätt”.
Även den övre medelklass som kulturgeografen Ann Rodenstedt studerat (2014) i två områden i Malmö – Victoria Park, som beskrivits som Sveriges första ”gated community” och Bellevue, ett exklusivt villaområde – segregerar sig själv från resten av staden. Eller rent av mot resten av samhället. Inte heller de boende i Victoria Park vill berätta var de bor. Orsaken? Att andra människor har uppfattningen att rika människor bor där. Och det väcker ilska.
Ja, elitgrupper väcker ilska – men också fascination. Det är tydligt inte minst i hur mycket utrymme som Djursholms-boken fått. Det är som att vi inte får nog av att få kika in i maktens boningar. För det är människor med makt, där en del av makten består i att inte vara synliga om de själva inte vill. En procent av Sveriges befolkning identifierade sig själva som överklass och 17 procent som övre medelklass i ”Klass-SOM”-undersökningen från Göteborgs universitet 2008. Men det finns påtagligt mindre forskning om dessa klasser än vad det finns om utsatta grupper.
När Annette Kullenbergs bok ”Överklassen i Sverige” kom ut 1974 var den ett pionjärverk. I en tillbakablick som Kullenberg skrev 2004 konstaterade hon att ”ointresset för denna klass är påfallande.” Men något håller på att ändras. Överklassen och övre medelklassen börjar synas allt mer, i populärkultur, journalistik och forskning.
Under våren har SVT Flow sänt ”Bathinas skilda världar”, där Bathina Philipson, som tillhör societeten och men också har en förankring i Stenhagen i Uppsala, träffat familjer från olika samhällsklasser i Sverige. I sin klassresa genom Sverige möter hon överklassen genom familjen Asker på 900 kvadrat stora Beckershofs herrgård i Sörmland, som Charles Asker berättar att han ”råkar ha ärvt”. De tillstår att de känner sig privilegierade. Men vill inte kalla sig själva överklass. Familjen säger att de är som alla ”som alla andra” och tycker att överklass är ett ”gammeldags” begrepp.
I "Kapitalet i det tjugoförsta århundrandet" visar den franske ekonomen Thomas Piketty att det var en historisk parentes när klyftorna i samhället minskade, efter depressionen och de båda världskrigen. Nu är ojämlikhetsnivåerna nästan tillbaka på nivåerna som före första världskriget. Egendomarna har återigen koncentrerats och i Sverige kan allt fler leva på sitt ägande.
Med utgångspunkt hos Piketty konstaterade ekonomen Agneta Berge (SvD 27/4 2014) att vi kan vara på väg tillbaka till en tid då arv får ökad betydelse: ”En tid då en klass av rika rentiärer återuppstår, som skapar rika arvtagare och mäktiga familjedynastier. Stora förmögenheter ger nämligen stor makt, som i sin tur kan användas för att förstärka förmögenhetskoncentrationen. Så kan en spiral av ekonomisk-politisk ojämlikhet uppstå, som sätter demokratiska principer ur spel och skapar politisk instabilitet.”
Överklassen och andra elitgrupper börjar synas allt mer i samhället och tillstår att de har privilegier – och kanske därmed också framstår som förebilder vars livsstil är ett mål för andra att sträva efter och vilja uppnå på ett sätt som knappast hade varit möjligt tidigare.
Samtidigt vill de inte beskriva sig själva i klasstermer, trots att det är uppenbart att de har en total säkerhet på sin klass. Det visas slående tydligt i ”Bathinas skilda världar”, när societets-medlemmen Grete Qviberg istället för att prata om överklass vill beskrivas med orden: ”Dom har stil och klass”. Att ha klass tycks vara okej, men inte att vara en klass. För att bli synlig som en klass skulle innebära att inte enbart privilegierna – utan också makten –synliggörs.