"Vad ska barn användas till? Vad fyller de för funktion?"
Det var författaren Nina Björk som i förra helgens "Godmorgon, världen!" resonerade kring människans värde och tendensen att vilja ge henne en mätbar nytta. Barn ska betygsättas och migranter bidra till den ekonomiska tillväxten, vara bra för Sverige: "Det känns ju inte riktigt som om det här samhället vill att människor ska gå runt och tro att deras icke-jämförbara mänsklighet är viktigare än deras jämförbara funktion."
Att man på olika sätt bör förtjäna sin plats tycks vara en populär åsikt just dessa vinterveckor. Häromdagen gick Anna Kinberg Batra ut och antydde att Moderaterna kommer att börja diskutera skärpta försörjningskrav för anhöriginvandring. Veckans utspel från enskilda folkpartister om att sätta tak för flyktingmottagandet var av ett grövre slag, men fyllde kanske funktionen att kasta ett varmt sken över partiets förslag om språktest, försörjningskrav och "jobb-incitament" för permanent uppehållstillstånd.
Förslagen har mött politisk kritik (även om det finns partier både här och där som gärna pratar om migranter i tillväxttermer) men väcker också existentiella frågor. Frågor om vad som kan förväntas ingå i en mänsklig tillvaro. Om vad som kan villkoras, och hur.
Är det en rimlig önskan att få vara nära familj och anhöriga, oavsett saldo på kontot? Bör den som har asylskäl få en permanent fristad eller ska det sättas ett pris för vistelsen framåt? Om det priset är ett jobb så kan människan – hennes ålder, duglighet, hälsa – plötsligt mätas på ett sätt som får konsekvenser för hennes själva existens. Något grundläggande bör det betyda för synen på människan att hennes utrymme på en plats bestäms av hennes anställningsbarhet. Med andra ord: Den som inte arbetar ska inte heller finnas till – åtminstone inte här och åtminstone inte om hon haft otur med livets kort.
I veckans avsnitt av programmet "Plånboken" i P1 diskuteras forskning som visar att synen på vad som är rättvist förändras med åldern. En elvaåring vill dela lika, medan en tonåring hellre vill knyta befintliga resurser till arbetsinsats. Detta kan naturligtvis tolkas på olika sätt, inte minst som ett slags mognadsprocess. Men också som att synen på rättvis fördelning som något som bör kopplas till prestation inte alls är självklar och grundläggande för människan.
Och, i en högintressant artikel i The Guardian (3/2) lyfter journalisten Oliver Burkeman ett oroande förhållande: Den som uppfattar världen som rättvis tenderar oftare att tycka att folk får ungefär vad de förtjänar. Så måste våldtäktsoffer rimligen ha klätt sig provocerande medan den som sitter på marken med en pappersmugg utanför Systembolaget helt enkelt inte har ansträngt sig tillräckligt mycket. Det handlar inte om ondska, utan om ett begär efter att världen ska vara begriplig och inte vila i kaos. Tankarna går ohjälpligt till Voltaires klassiska pikareskroman "Candide eller optimismen" från 1759, där lärargestalten Pangloss (i ett satiriskt porträtt av Gottfried Leibniz) hävdar att vi lever i "den bästa av världar".
Alternativet, att vi lever i en ganska vidrig värld där människor lider helt utan egen förskyllan, framstår kanske som alltför outhärdligt – och dessutom slumpmässigt på ett sätt som tvingar var och en att se sig själv i andra. Om våra dagars Panglosspolitiker vågade ha den blicken skulle det kanske bli svårare för dem att "ställa krav" på de mest utsatta bland människor.