Så är det november. Snart december, faktiskt. Och renoveringen som skulle vara klar i april är fortfarande långt ifrån färdig. Jag lovar, säger hantverkaren. Nu blir det inga mer förseningar. Eller hur. Och så sitter man där och kikar ut genom fönstret, blicken sökande efter någon som aldrig dyker upp. Som alltid levererar beskedet att dagens arbete blir försenat långt efter det är uppenbart för alla att förseningen är ett faktum.
Ungefär som att ringa vid midnatt och säga: nu är lunchen över. Alltså gör jag som vi gör numera, låter ilskan pysa ur mig via de kanaler jag har till förfogande. En ilsken statusuppdatering på Facebook här, en sur tweet där. Och svaren låter inte vänta på sig. Runtom i landet sitter tusentals andra i precis samma situation och skriver blixtsnabbt tillbaka: tycker du att DIN hantverkare är jobbig? Då skulle du träffa MIN!
På något sätt känns det väl lite lättare att kliva ut i novembermörket efteråt, antar jag. Den senaste tiden har jag alltså haft anledning att fundera lite kring vad de här nya pysventilerna för all irritation som vi samlar på oss egentligen innebär. Fram till för bara något år sedan gjorde medierna allt för att försöka bromsa aggroflödet. Jo, det finns därute, det vet vi. Men hur skulle det se ut om det fick blomma ut i all sin förskräckelse? Alltså har det sållats. Rejält.
De mildaste klagosångerna har hänvisats till insändarsidorna, där dagens risbukett visserligen alltid växt sig större än rosorna, omfånget har aldrig tillåtits att svämma över spalterna. Hos publiken har därför frustrationen och irritationen bara ökat. Lyssna på Ring P1 och hör ljudet av allt för mycket som burits allt för länge inom allt för många människor. Läs de frustande kommentarerna under tidningarnas nyhetsartiklar på webben. Ofta drar vi dock en helt annan slutsats när vi diskuterar den här typen av medier. Vi frågar oss om det här verkligen är bra radio. Om kommentarsfunktionerna bidrar med något eller skapar ett värde.
Men borde vi egentligen inte undra en helt annan sak – nämligen om det är nyttigt att bära så mycket frustration inom oss som vi uppenbarligen gör? Till skillnad mot förr kan vi numera gnälla hur mycket vi vill. Det intressanta är att något då tycks hända, både med oss och gnället. Där ett vanligt Ring P1-samtal verkar kunna pågå i all evighet (och hade inte programledaren avbrutit efter några minuter, skulle det antagligen också ha gjort det), så blåser ilskan över mycket snabbare i de sociala nätverken.
Vad vi söker är ju bekräftelse. Att någon säger: Ja, din irritation är berättigad. När detta väl sker, brukar samtalet snabbt gå vidare till annat, viktigare. Hatet lagras liksom inte på hög. På sikt kanske vi till och med förändras på grund av detta skifte i surmediesfären. Vi blir kanske lite annorlunda som människor när vi inser att livet trots allt inte hänger på den lilla detalj som vi går omkring och muttrar om. Det vore något. Och förresten – min renovering ska bli klar i nästa vecka. Det lovar hantverkaren.