I Carolas förkvävande skugga

En stor del av ungdomskulturen vänder sig till behovet av idoler och förebilder. Människor att se upp till och försöka efterlikna. För skådespelaren Sara Lindh fyllde Carola en sådan uppgift. Carola föddes 1967 och Sara Lindh själv ett år efteråt. Hela hennes liv kom länge att utspelas i skuggan av den hyllade schlagersångaren. Medan hon upplevde sig själv som en ful ankunge, framstod Carola som den lyckade och firade svanen. Att det hela tog gestalt med en bottensats av frireligiositet gjorde inte jämförelsen lättare att bära.

Om decennier präglade av denna konflikt fram till hon själv var 40 berättar Sara Lindh i sin monologpjäs Carola och jag, som Radioteatern nu ger. Premiär i morgon och repris vid några tillfällen senare. Förutom att ha skrivit texten gör Sara Lindh också alla rollerna. Den klämda, ankliknande rösten är hon själv. Föreställningen bygger på lika delar distans och självironi. Det handlar om vuxenblivandets villkor. Men även om skuld och skam, tidigt inplanterade känslor av otillräcklighet och syndfullhet, som dominerade självbilden och satte käppar i hjulet för den egna personlighetsutvecklingen.

Sara Lindh parallelläser sitt eget liv med Carolas framgångar. Det börjar i frikyrkoförsamlingen i Piteå, farfars marsipanfabrik och sammanhållningen mellan släkt och vänner. Vid föräldrarnas skilsmässa flyttar hon till Stockholm. Carola vinner den ena melodifestivalen efter den andra. Själv försöker Sara återknyta till församlingslivets värme och trygghet. Men allt som händer är att hon får migrän och kräks över "Jesusmannen", pastorn som försöker frälsa henne på nytt.

Det finns inslag i den här pjäsen som för tankarna till Uppsala stadsteaters framgång i våras med Knutbydramat. Med den skillnaden att Sara Lindh belyser frågor som Uppsalaföreställningen undvek att beröra. Här är det heller inte de suggestiva läsarsångerna som bär upp förloppet. Sara Lindh tränger betydligt längre in i masspsykosens och hjärntvätteriets mekanismer. Och det pris hon får betala är högt för det tidigt grundlagda självtvivlet. Det är också först när hon så småningom lyckas genomskåda Carolas förrädiska idolskap, som hon kan frigöra sig från beroendet av förebilden och börjar våga stå på egna ben. Några steg på vägen är rollen som Gabbi i Fassbinders Petra von Kants bittra tårar på Göteborgs stadsteater. Och huvudrollen Sally Bowles i Cabaret, föreställningen tillsammans med Peter Jöback på Tyrol i Stockholm 2006.

Det finns skäl att anta att det mesta är självupplevt i den här med många självbiografiska inslag uppbyggda pjäsen. Sara Lindh är knappast skonsam mot sig själv, även om ett och annat enbart antyds. Samtidigt går det att lyssna till hennes radioinstudering med Jonna Nordenskiöld som regissör som en inträngande studie i hur delar av ungdomskulturen fungerar. När den inte bara lägger tyngdpunkten vid idolernas scenframträdanden och musik. Utan ännu mera vid deras privatliv. Till det yttre glamoröst och spännande, men ouppnåeligt för de flesta. Och därför så försåtligt. En viktig vändpunkt i pjäsen är därför när dessa mekanismer förlorar sin magiska laddning.

Men allt avgörande blir det stadium där Sara Lindh börjar lyssna till sig själv och sin egen andning och hittar en närvaro i livet, där varken religionen eller någon idol avgör villkoren. Om denna utveckling från självförnekelse till en nystart med existentiella förtecken handlar hennes föreställning. Det är starkt, gripande och övertygande gestaltat. Man önskar att många lyssnare skall ta del av detta huvudsakligen till ett inre plan förlagda drama och följa med Sara Lindh på hennes äventyrliga färd.

I Carolas förkvävande skugga

Idoldyrkan tillsammans med en förkvävande andlig ideologi är bottensatsen i Sara Lindhs mästerligt framförda pjäs Carola och jag, som nu ges hos Radioteatern, skriver Bo-Ingvar Kollberg.